Skotten i Skärholmen kommer aldrig sluta eka
Skotten i Skärholmen ekar ännu genom Sverige.
Rättegången mot Mikaels misstänkte mördare har inletts, påståenden om skuld ska prövas och bevis värderas och när allt är sagt och gjort kanske Elias får något slags svar.
Han är svåger till den avlidne, åtta månader har gått sedan katastrofen, nu sitter han i en medhörningssal i Attunda tingsrätt och försöker förstå.
Ove Jäverfeldt, den rutinerade chefsåklagaren, tar rätten igenom denna huvudförhandlings förutsättningar, mordet ska beskrivas, bevisen redovisas, tålmodigt, lågmält, men så har inte heller en svensk rättegång särskilt mycket med Hollywood eller Netflix att göra.
”Skadan i bröstkorgen orsakade Mikaels död”… ”särskild hänsynslöshet”…”inför ögonen på sonen”…
Ett samtal spelas upp, vi har kommit någon timme in i den första förhandlingsdagen, en pojke som just sett sin pappa blivit skjuten ringer SOS.
Han gråter, skriker, larmoperatören försöker lugna honom, han snyftar fram att fadern ännu andas.
Ett elva minuter svåruthärdligt samtal som säger så mycket mer än vad Magdalena Andersson och Gunnar Strömmer, politikerna som åkte ut till Skärholmen för att visa sitt deltagande, någonsin kommer kunna formulera.
Elias, en medelålders man med vänlig blick, fick så sent som i går höra att han skulle få sitta i huvudsalen, tillsammans med sin familj, men så blev det inte, vakter har hänvisat honom till det lilla rummet, där även intresserad allmänhet trängs.
Rättegången ser han på en skärm, i det övre högra hörnet syns en ung man, den påstådde skytten, anklagad för ett brott som slet sönder livet för en man och för dem han lämnade efter sig.
Ytterligare några unga män är åtalade för skyddande av brottsling, inte heller de erkänner brott.
Hade han bara varit en månad äldre den där eftermiddagen i en tunnel i Skärholmen hade han kunnat dömas till livstids fängelse, i händelse av fällande dom blir det i stället som mest 14 år.
Vi ser honom bakifrån, beige tröja, bredvid sig två advokater, han är alldeles stilla, tycks lyssna koncentrerat. Han nekar till brott, kanske har han någonting att berätta då han om några dagar ska förhöras, men det är inte sannolikt.
De har sällan någonting att säga, vår tids unga mördare.
Lunchen kommer och går, reportrar och fotografer laddar batterierna i sina datorer och mobiler och kameror, alla är här, morgontidningarna, kvällspressen, radio och tv.
Journalistiken har sin egen logik, när det som var ovanligt blir vanligt börjar rubrikerna handla om annat, börsen rasar, Alexander Isak har gjort mål, Trump vill ha Grönland.
Det krävs numera någonting extra för att det som på statistikens doftlösa språk kallas dödligt skjutvapenvåld ska tränga igenom i nyhetsbruset; Tolvåriga Adriana, Einár, en oskyldig mamma till en gangsterboss.
Och Mikael, som efter sin död blev symbolen för civilkurage, som fick plikta med sitt liv då han konfronterade ett stöddigt grabbgäng.
Åklagaren trummar vidare, övervakningsbilder från Skärholmen visas, mobilers rörelser, var elsparkcykeln som sägs ha använts under flykten har ställts, detaljer om den ombyggda startpistolen.
En misstänkt ung mördare fortsätter att titta rakt framåt. Rimligen hör han den gråtande mamman som har förlorat sin son och som sitter en bit bort, men han sneglar aldrig åt hennes håll.
Möjligen är det arrogans. Möjligen är det skam. Möjligen är han oskyldig, även om det med tanke på styrkan i bevisningen är svårt att tro.
Det påstås att han tillhör ett kriminellt gäng. Det påstås att han en ödesdiger dag i april i fjol var beväpnad eftersom en konflikt med en annan gruppering hade brutit ut.
Solen sjunker över Sollentuna och den första rättegångsdagen lider mot sitt slut och Elias har ännu inte fått något svar.
Vi växlar några ord på vägen ut.
– Jag har tagit ledigt från jobbet för att följa den här rättegången. Vi får inte tillbaka Mikael, men jag hoppas att den skyldige får ett långt straff.
– Kanske skulle det få andra ungdomar på väg in i brottslighet att tänka efter.
Han säger att han ägnade hela julhelgen åt att plöja förundersökningen. 7 000 sidor, ändlösa förhör med en misstänkt mördare som inte vill prata, obduktionsprotokoll, mobilanalyser, chattmeddelanden, allt det där som bevisningen av vår tids mord tenderar att bestå av.
Letande efter svar. Letande efter en förklaring. Letande efter någonting.
– En av dem flinade i varje paus. Det är så respektlöst mot oss som måste leva vidare.
Rösten är stadig, ögonen vänliga men sorgsna.
Skotten i Skärholmen kommer aldrig sluta eka.
