Vemodet i Milano
Publicerad 2026-02-19
Det var inte sortier ur olympiska hockeyturneringar Ted Ström åsyftade när han diktade om hur det stora vemodet rullar in.
Men det kunde varit.
För det är den dominerande sinnesstämningen i svensklägret i ett regnigt Milano dagen efter Tre Kronors övertidsförlust i kvartsfinalen mot USA.
Vemod.
Det känns som när sommaren på Gotland är slut och uteserveringarna stäng, de sista besökarna åkt hem och tystnaden åter lagt sig i Visbys gränder.
Redan i svinottan i morse tvingades slokörade blågula hockeystjärnor lämna OS-byn för avfärd mot Malpensa-flygplatsen och inom bara några timmar landar de i sin nordamerikanska vardag igen.
Kvar här i det norditalienska tomrummet, där ett ihållande regn som sagt helt symptomatiskt faller idag, sitter vi och tänker på vad som kunnat bli om det inte varit för ett sent baklängesmål mot Slovakien…
Men vi kommer snart gaska upp oss och jaga vidare. En helg med heta semifinaler och en potentiell klassiker till final väntar ju.
Ännu brinner OS-elden – om än till tonerna av en Ted Ström-klassiker snarare än, som vi drömde om, en Lasse Holm-dito.
• • •
Det är förbluffande hur mycket enfaldigt och tarvligt som blir sagt när känslorna svallar hos idrottspubliken .
Även här i bloggens kommentatorsspår har vi sett exempel på bristen på sans, men framförallt tappar man tron på mänskligheten om man inventerar min mailkorg.
Folk får fan skärpa sig, Sam Hallam och hans spelare har inte direkt utfört ett folkmord – och inte jag, med min förkärlek ”för det där överskattade jävla NHL” heller.
• • •
Euforin blev kortvarig, men den var intensiv när Mika, på typiskt Mika-vis, smällde in kvitteringspucken när 90 sekunder återstod av ordinarie matchtid i kvarten.
Såna ögonblick glöms bort när de till sist överskuggas av besvikelse, men jag tänker ta med mig känslan från pressläktaren under sekunderna efter det målet hem till New York.
• • •
Dagens slitage-inventering: Det gör ont i ett knä, i båda stortålederna, i en hälsena, i en hörntand, i huvudet och, inte minst, i själen.
Men snart får jag vila i evinnerliga tider…
• • •
Det talas ständigt om att Kanada, med sitt näst intill gränslösa utbud av kompetenta spelare, skulle kunna skicka ytterligare ett konkurrenskraftigt lag till den här sortens turneringar.
Men skulle Sverige?
Nu på morgonen roade jag mig med att ta ut en trupp med blågula NHL-spelare som Sam Hallam ratade i år och fick ihop den här uppställningen.
MÅLVAKTER
Linus Ullmark
Samuel Ersson
Anton Forsberg
(Eller Dennis Hildeby)
BACKAR
Simon Edvinsson-Axel Sandin Pellikka
Mattias Ekholm-John Klingberg
Rasmus Sandin-Adam Larsson
Marcus Pettersson
Tom Willander
FORWARDS
William Eklund-William Karlsson-Viktor Arvidsson
Emil Heineman-Mikael Backlund-Simon Holmström
Andre Burakovsky-Noah Östlund-Calle Järnkrok
Nils Höglander-Linus Karlsson-Jonathan Lekkerimäki
Mattias Janmark
Kevin Stenlund
Ja, jag fuskar lite med Wild Bill Karlsson eftersom han troligen ingått i Hallam-truppen om han inte varit skadad, men om vi bortser från det – okej ändå, inte sant?
Jag tror mycket på Mickis ihop med den hårdjobbande Islanders-duon – och på den renodlade Vancouver-linan.
• • •
Jo, jag sluter nu upp vid Jarkkos sida och går all in på Finland.
Trots rivaliteten med Sverige har jag alltid varit fan av finsk hockey – Teemu Selänne är en av mina största favoriter någonsin – och det skulle vara ingenting annat en rungande fröjd om de lyckas fälla Kanada imorgon.
• • •
Mitt eget facit från best-on-best-turneringar är inget vidare.
I Vancouver 2010 åkte Sverige ut efter en platt kvart mot Slovaken, i Sotji 2014 blev det visserligen final men på grund av amerikansk allergimedicin dog den redan innan den börjat. I Worlds Cup 2016 följde besvärande förlust mot icke-laget Team Europe och i även Four Nations ifjol slutade det i besvikelse. Och nu detta.
Man kan kanske tycka att jag borde stanna hemma i fortsättningen.
Men glöm det, jag siktar oförväget även på World Cup 2028, Nice 2030, World Cup igen 2032 och Salt Lake City 2034.
Till att börja med…
• • •
Som sagt, idag kommer Rasmus Dahlin hem till Buffalo – inte direkt den amerikanska motsvarigheten till Milano – och redan på tisdag flyger han med Sabres till Newark för onsdagens bortamatch mot Devils i Prudential Center.
Han må vara ursäktad om motivationen inte är på topp…
• • •
Apropå motivation: Hur många från NHL tror vi att landslagsledningen kommer att kunna locka hem till VM i Schweiz i maj?
Tillåt mig gissa att ”Nej” blir ett vanligt förekommande ord på Sam Hallams mobil-display.
• • •
Så länge man kan ligga på rygg i sin hotellsäng med laptoppen på magen och lyssna på Sam Cooke tänker i alla fall inte jag klaga.
• • •
Kom igen, tjejer – bärga bronset.
Det skulle vara kul med åtminstone en svensk medalj här nere i Milano.
• • •
Nu ska jag hasta iväg på några sidouppdrag – kamerorna rullar! – men lagom till första semifinalen i Santagiulia imorrn eftermiddag hörs vi igen!