SVT och SR håller på att bli livsfarligt ängsliga
Debatten om journalistuppropet är räddhågsen och undfallande
Debatten om journalistuppropet mot Israels alltmer dödliga mediepolitik har åter väckt hatet mot public service till liv.
Det är oroväckande.
Men än mer skrämmande så bär denna polariserade diskussion vittnesbörd om en underton av eftergivenhet – ängsliga medieföretag med chefer som försöker vara starka politiska krafter till lags genom att vifta med varningsord om att uppropet tar ställning mot Israel. Allt detta sker dessutom i en tid när isande vindar blåser över oss från ett USA där medieföretagen helt öppet böjer sig för den nya presidentmakten.
Häromkvällen fortsatte debatten om uppropet på Publicistklubben, PK, med fortsatt oförsonlig attack från dem som anser att medarbetare från public service brutit mot sina interna regler. Ledarskribenten Peter Wennblad på SvD dundrade på i högt tonläge såsom han nu gjort i veckor. Hans senaste slutsats är att ”SR spelar dumma”. I trådarna på X och andra platser bubblar det av hat mot public service. Debattören Aron Flam skriver på X: ”Lägg. Ner. Public. Service. Nu.” De digitala applåderna har hörts vida kring med mobbliknande tillviten mot journalister på SR och SVT.
I det här bruset har cheferna på SR och SVT vinglat omkring räddhågset och undfallande. Inte mycket att hålla i handen för dem som undertecknat uppropet, även om Eko-chefen Klas Wolf-Watz till slut kom fram till att det var ok att skriva på.
Jag går tillbaka till dagarna då uppropet publicerades. Både från SVT och SR kom snabba varningssignaler. Vd:n Anne Lagercrantz konstaterade att ”generellt – om man tar ställning i en fråga kan man inte också bevaka den”. SR:s presschef Claes Bertilsson var inne på samma linje.
Alltså, läs innantill! Det står inte att det är ett folkmord. Det står att allt fler anser att det är det
Den publicistiska reflexen var alltså inte stöd till kraven på att internationella journalister släpps in i Gaza, att palestinska journalister ska kunna göra sitt jobb utan att dödas och att chefer på mediehus i Sverige, Europa och USA skulle sätta press på Israel.
Det självklara kravet om pressfriheten lämnades i stället i princip därhän för harmsna reaktioner för att uppropet formulerade kritik mot krigsrapporteringen. Det gällde debattartikelns ord om att rapporteringen varit ”undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord”. Just detta tolkades som ett ställningstagande i kriget. Det är också denna mening som SvD:s Wennblad menar utgör en slags kollektivanslutning till Hamas.
Alltså, läs innantill! Det står inte att det är ett folkmord. Det står att allt fler anser att det är det. Och att nyhetsrapporteringen haft brister är väl ett rimligt påstående. Inte minst på grund av svårigheterna att bevaka kriget när Israel inte släpper in utländska journalister. I vilket krig är nyhetsrapporteringen klanderfri?
Nåväl. Det är just i den reflexmässiga reaktionen, som mediechefers halvkvädna varningar till reportrar som undertecknat uppropet blir en form av undfallenhet, som lätt kan tolkas som en vilja att vara den politiska makten till lags. De styrande Tidöpartierna var inte heller sena att utnyttja vinglandet och velandet från public service. SD: kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson har uttryckt att de på SR och SVT som deltog i uppropet skulle sparkas. Samme Christiansson som redan tidigare lyckats driva igenom ett lagförslag till ett framtida public service med hårdare styrning och mindre resurser. Och där SR:s och SVT:s uppdrag uttryckligen ska gå ut på att göra de som är missnöjda med public service nöjda, vilket handlar om väljare i SD:s egna led. Då går det ju inte att protestera mot Israels styrning av medierapporteringen om det folkmordsliknande kriget i Gaza.
Lyfter vi blicken uppträder ett större mönster av medial eftergivenhet. Det är som vi börjat anpassa oss till att i USA pressas medierna tillbaka med juridiska stämningar om miljonböter, journalister portas från bevakning av Vita Huset och så de ständiga verbala presidentattackerna. I spåren på detta har ”frivilliga” eftergifter blivit allt vanligare.
Har vi själva med skygglapparnas hjälp intalat oss att det här inte berör oss?
Nyligen beslutade CBS/Paramount att lägga ner Stephen Colberts populära ”Late Show” där presidenten ofta häcklats i satirens namn. Preventiv åtgärd enligt många bedömare då mediebolaget i fråga ville rädda en kommande miljardfusion med annat medieföretag och som krävde godkännande på högsta federala myndighetsnivå.
Jag var nyligen i USA. Ville intervjua CNN, som sade nej tack i ett sms med hänvisning till det känsliga läget. Till slut möte med New York Times erfarne Vita Huset-korrespondent Peter Baker. Hans största oro gällde just mediebolagens undfallenhet.
– Jag ser allt tydligare medieägarna som har så många olika affärsintressen som går först, före det publicistiska. Och där man blir beroende av regeringens regleringar eller godkännande av affärer.
– Rädslan sprider sig till reportrar. Och känner de osäkerhet om var deras ägare står då blir det här en ond cirkel av hänsynstaganden till presidentmakten som ytterst slår mot den oberoende och tillförlitliga nyhetsförmedlingen.
Har vi själva med skygglapparnas hjälp intalat oss att det här inte berör oss? Trots att vi vet sedan decennier att amerikaniseringen spänner över allt från kultur, prylar, mat och hela vägen vidare till det svenska politiska debattklimat. Varför skulle Donald Trumps attacker mot medierna inte få spridning när det så uppenbart får effekten att medieföretag viker ner sig? Det lönar sig ju uppenbarligen att gå på attack mot de fria medierna. Undfallenheten ger fria mediers motståndare segervittring.
Eftergivenheten i reaktionerna på Gad-uppropet rör också detta större perspektiv. Varhelst i världen medier börjar tumma på det kompromisslösa uppdraget att inte bara granska maktutövningen, utan också slåss för mediernas rätt att utan censur och andra påtryckningar göra sitt jobb, bevaka till exempel ett krig, så är själva journalistiken på villovägar.
Med risk att mediernas oberoende steg för steg börjar eroderas. Det är alltså inte journalisternas underskrifter i Gad-uppropet som hotar tilltron till medierna, utan medieföretagens vinglande velighet och repression mot de enskilda undertecknarna som utmanar oberoendet.