Åkesson står till höger om Orbán och Meloni
Roland Poirier Martinsson har nog glömt vad rasism är
Roland Poirier Martinsson är djupt oroad över att Vänsterpartiet ska sitta i regeringen efter valet. Anledningen är att de alldeles nyligen var ett kommunistiskt parti, och har en anti-demokratisk undervegetation. Han bekymras också av tanken på att Sverigedemokraterna ska sitta i regeringen, som han kallar ett ”hjärtlöst” parti. Oroad på djupet verkar han dock inte – eftersom SD samtidigt är ett helgjutet demokratiskt parti. ”Jag brukar säga att vi i Sverige ska vara glada att vi har Sverigedemokraterna. Den sortens partier brukar vara långt giftigare”, skriver han i Expressen.
Det är ett smått häpnadsväckande påstående om ett parti som till skillnad från många andra högerpopulistiska partier har sina rötter i nynazismen. Men om vi bortser från det så undrar jag om inte den gode filosofen bott för länge i USA och glömt bort hur den svenska demokratin fungerar. I alla fall rekommenderar jag honom att läsa Peter Gustavssons två böcker ”Angreppet” och ”Hej då Tidö” (tillsammans med Mats Wingborg) som tillsammans gör en rigorös genomgång av Tidöregeringens politik.
Det som har hänt är snarare att partiet rört sig högerut – och behållit invandringsmotståndet.
Där konstaterar författarna att den svenska demokratin är unik i så måtto att den närmast är sammanvuxen med folkrörelserna. Detta är kärnan i det vi kallar den ”svenska modellen”. När statsanslag avskaffas för minoritetsorganisationer, folkbildningen får ökade självfinansieringskrav och skyddsombud frikopplas från fackföreningar är det direkta angrepp på demokratins fotfolk. Dessa påverkar nämligen utredningar och remisser, ger partierna expertkunskap och stärker folkflertalets röst på jobbet. Allt detta är centrala inslag i Tidöavtalet – och det är SD som har varit pådrivande.
I artikeln ger Poirier Martinsson bilden att SD av-radikaliserats. Det som har hänt är snarare att partiet rört sig högerut – och behållit invandringsmotståndet. I sitt första partiprogram från 1989 var SD ett mittenparti som förespråkade bilfria innerstäder, var emot kärnkraft och för begränsningar av utländskt ägande. Så sent som 2010 var SD emot vinster i välfärden. Men sedan 2015 har partiet kantrat kraftigt åt höger. Numera är man med och återinför stupstocken i a-kassan (trots dyra löften om motsatsen), fördyrar tandvården för unga, skyddar riskkapitalet i skolan och tar bort avtrappningen av jobbskatteavdraget för de rikaste fyra procenten.
Men om inte detta är själva kärnan i en rasistisk politik – då vet jag inte vad rasism är.
Som en jämförelse har andra högerpopulistiska partier ute i Europa gått till val på att stärka välfärden. Lag & Rättvisa i Polen har utökat pensionerna och höjt barnbidraget, Fidesz i Ungern har gjort välfärdssatsningar för att gynna barnafödandet. Och Nationell samling har under Marine Le Pen förespråkat utbyggd offentlig sektor och nationalisering av banker.
I mina ögon är SD:s kombination av nyliberalism och stram invandringspolitik mer toxisk än motsvarigheterna ute på kontinenten. Jimmie Åkesson står till höger om Viktor Orbán och Giorgia Meloni.
Ändå har Poirier Martinsson en poäng när han uppmanar oss att titta på vilken riktning partierna vill ta oss, snarare än partiföreträdarnas åsikter för dagen (i alla fall tror jag att detta är kontentan i hans förvirrade text). V kommer inte nöja sig med glasögonbidrag och höjd a-kassa, de kommer inte att tycka att Sverige har rört sig tillräckligt långt åt vänster vid en bestämd punkt. Samma sak gäller för högern. För M finns ingen gräns för hur mycket man kan strama åt bidragen eller sänka skatten.
Poängen här är att man kan förändra sin ideologi – men ändå hålla fast vid sin politik. Det tydligaste exemplet på detta i modern tid är M som under Bo Lundgren lovade skattesänkningar för 130 miljarder, avskaffad värnskatt, arvsskatt, gåvoskatt och fastighetsskatt, samt införande av RUT-avdrag.
Sen förlorade man valet, Fredrik Reinfeldt tog över och vred partiet kraftigt åt vänster. Ändå genomförde Reinfeldt allt Lundgren drömde om – fast långsammare.
Utifrån denna kloka grundsyn på politiken tycker man att Poirier Martinsson borde dra samma slutsats om SD: att det inte finns någon gräns för hur många invandrare Sverige kan köra ut under partiets styre. Motsägelsefullt nog konstaterar han istället att SD inte är ”befläckat” av någon som helst rasism. Men om inte detta är själva kärnan i en rasistisk politik – då vet jag inte vad rasism är.
Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.
