Skarsgård som läderbög är nära ren pornografi
”Pillion” är en romantisk komedi om att vilja slicka smutsiga stövlar
Den brittiska filmen ”Pillion”, med Harry Melling från Harry Potter och Alexander Skarsgård från Stockholm, porträtterar en sub/dom-relation i läderbögmiljö. Den har fått stor internationell uppmärksamhet och är sensationellt nog regissören Harry Lightons första långfilm.
Melling spelar Colin, en snäll, blyg och skönsjungande parkeringsvakt i Londons södra förorter. Det behövs bara en bestämd blick för att han ska underordna sig Skarsgårds Ray, en Tom of Finland-hunk på motorcykel som introducerar Colin till ett liv som sub. Utöver att vara sexuellt tillgänglig ska han även sköta hushållssysslor utifrån kortfattade instruktioner. Han får sova på mattan nedanför Rays säng så länge han inte snarkar.
”Pillion” lutar sig mer mot genre än mot psykologi när den utforskar åtrån till dominans och underordning. ”Dom com” har Skarsgård skälmskt suttit och plirat i intervjuer, när han i jättebögiga kläder berättat om denna romantiska komedi om att vilja slicka smutsiga stövlar.
Det är mycket med bögarnas sex och genrernas konventioner den här vintern. I fenomenet ”Heated rivalry” – tv-serien om de vackra hockeyspelarna som blir kära i varandra – är det romancegenren som formar bögbegäret. De nakna killstjärtarna kommer från idévärlden. De är svinrika. Konflikterna kittlar spänningsnerven, men visar sig gång på gång vara ett förspel till sockersöt tröst. Romance gör det romance ska. Och ”Heated rivalry” är homofobi omstöpt till prinsessdrömmar.
Men det finns ett litet olöst skav, ett gruskorn i den välsnörda skridskon, mot slutet av serien. Den foglige Shane ryter ifrån mot sin mamma-manager när hon omedelbart efter avslöjandet börjar ladda för hur sponsorerna skulle kunna vända bögerierna till något bra och säljande. Jag kanske övertolkar de undersköna ungdomarna, men jag kan inte låta bli att tänka att Shane med den gränsdragningen inte bara romancemässigt besjunger hur kärleken är överordnad allt, utan att han också meta-petar på den glättiga form som berättelsen om han och Iljas relation är stöpt i: Konsumera oss inte för lätt. Det finns ett svårtacklat machomörker från omklädningsrummen som inte får plats i den här berättelsen.
I ”Pillion” adresseras inte homofobi alls. Inte heller hiv. Inte heller den komplexa historien – både sårig och femininitetsföraktande – bakom läderkulturens hypermaskulinitet, och dess kompensatoriska koppling till att bögar sedan urminnes tider stötts ut för att inte vara riktiga män. Läderkulturens stil och ikonografi svarar mot homofobiska nidbilder av fjollan genom en sorts cisvestism. Samtidigt signalerar det extravaganta lädret uppror, självständighet, ett frihetssusande brott mot majoritetssamhället. Det kan vara värt att påminna sig om den bakgrunden när världen fniss-älskar den marknadsförande Skarsgård i skinnbyxor.
Men sett till själva filmen går det att betrakta denna frånvaro som en styrka, rent sexistentiellt. Filmens radikalitet finns i dess totala ointresse för bakgrund och historia. Lighton har försett Colin med en familj som är så gullig och sund och okej med gay att det inte finns några som helst möjligheter att patologisera hans preferenser. Det må vara tillrättalagt och komediklämmigt. Men det möjliggör en ostörd belysning av begäret i sitt nu. ”Pillion” handlar inte om varför Colin vill underkasta sig, utan uteslutande om hur han försöker navigera i den viljan. Sex är svårt. Och filmen hålls ihop av varianter på de väntade romkom-vändningarna. Inte av psykologiska förklaringar – vilket exempelvis fjolårets sub/dom-snackis ”Babygirl” präglades av.
Skarsgårds dominanta Ray är nästintill ren pornografi. Det vill säga han är nästan ingenting utöver sitt köttiga kön och sin attraktionskraft. Ingen bakgrund. Inga relationer utöver mc-gänget där vi ser honom leka och busa, men aldrig tala om sitt liv. Colin vet inte ens om han jobbar. ”Diskret” kallas det i filmen. När sedan en intimitet bortom den strikta sub/dom-relationen krafsar på läderfasaden rämnar allt.
Alexander Skarsgård har uppmärksammats väldigt inför ”Pillion”. Han är snygg i skinnställ och klär i prins Albert. Men den riktiga stjärnan i filmen är Harry Melling. Han har en air av oskuldsfullt pervo runt sig. Hans ser överlycklig och skräckslagen ut inför det han är med om. Ansiktet rycker av överspända leenden och slår ut i vidöppen hängivelse när Colin försöker förstå vad som ryms i hans ”anlag för tillgivenhet”, som Ray kallar det.
Passa upp och betjäna? Absolut.
Bli tillfälligt utbytt? Kanske, troligen.
Förödmjukad? Hm.
Inte få något särskilt stöd när en förälder dör? Nej. Då måste överenskommelsen förhandlas om och gränserna testas. Filmens crescendo består i att Colin utforskar vilken makt som ligger hos den undergivne. Dess lyckliga slut är framför allt självkännedom. Tydlig nog att formulera i en presentation på Grindr.
”Pillion” bygger på romanen ”Box Hill” (2020) av Adam Mars-Jones. Den är berättad som en tillbakablick, till ett 1970-tal då en väldigt ung människa, just fyllda arton, bokstavligen faller pladask över en bikers stora läderstövlar. Boken är en kort och ganska sotig historia, där humorn är fränt självironisk och relationen grymmare. Colins familjerelationer tar större plats, och där finns en tydligare spegling gentemot en traditionell kvinnoroll – underordnad och servil.
Gylfen sjunger när Skarsgård står i färd med att blotta sig
Romanen är vemodig i sitt återblickande där filmen är utforskande i sitt nu. Den mest klarläggande olikheten finns i romanens undertitel: ”A story of low self esteem”. Utifrån ett sådant grundackord anar man svårare gråzonsfrågor som inte ställs i filmen: Vem var jag i den där relationen som förtrollade mig? Blev jag utsatt för övergrepp och vad gjorde det med mig i så fall? Vad bestod min kärlek av?
På så sätt påminner förhållandet mellan snäll film och orolig bok om det mellan Steven Shainbergs ”Secretary” (2002) och dess litterära förlaga av Mary Gaitskill (1988). I filmen följer vi sköra Maggie Gyllenhaal vända nedbrytande självskadebeteende till bejakande masochism, i en ganska rolig och väldigt kitschig berättelse om att hitta sin plats. Gaitskills novell är kylig och dunkel. Den gestaltar en brutalare relation och luddigare känslor. Utifrån dessa exempel verkar sex vara svårare i litteraturen än på film.
Filmen ”Pillion” har i alla fall en energi som det är svårt att inte ryckas med av. Manuset är snärtigt men aldrig vasst. Gylfen sjunger när Skarsgård står i färd med att blotta sig. Det campiga soundtracket pumpar in en puls som påminner om förälskelse. Den är smart i sitt sätt att fylla rom com-genrens konventioner med identitetsskapandets frågor. En sub finner sin väg. I brottardräkt och bak på hojen. Ibland är det inte svårare än så.
