Han skapar bilderböcker med drag av Hitchcock
Jon Klassen är ett bra val av Almaprisjuryn
Årets Alma-pristagare, kanadensiska Jon Klassen, brukar komma dragande med idolen Alfred Hitchcock när han ska förklara metoden bakom sina bilderböcker. Ursprungligen var Klassen filmskapare och animatör, och vet därför att det gäller att antyda och lämna vidöppet för läsarens egen fantasi, i såväl text som bild.
Hösten 2023 gick jag av just den orsaken igång på Klassens ”Dödskallen”, översatt till svenska av Lotta Olsson. Det är en skruvad historia som imponerar inte minst i kraft av bildernas suggestiva samspel mellan ljus och skugga. Mest skugga förstås, vilket faller sig logiskt med Hitchcock i åtanke.
Varför huvudpersonen Otilla är på rymmen får läsaren inte veta, men turligt nog får hon i alla fall logi hos en ensam dödskalle i behov av hemhjälp. Hen kan ju till exempel inte gå själv, och inte koka te. Det vänliga kraniet terroriseras dock av ett huvudlöst skelett som absolut vill ha en dödskalle att trycka fast på kotpelaren. Ett problem Otilla löser genom att mala och elda upp den rangliga intränglingen, varefter hon syns mysa framför bålet med en kopp te.
En smula drastiskt kan tyckas, men som så ofta hos Klassen spökar en gammal folksaga eller fabel i bakgrunden. I genombrottsboken ”Jag vill ha min hatt” från 2011 (på svenska 2020 av Olsson) blir till exempel en björn av med sin tjusiga hatt. Nog verkar det som att det är kaninen som är boven, men som läsare blir man inte riktigt säker. På sista uppslaget står de bara där, björnen och kaninen, stirrande tomt framför sig, försänkta i en ömsesidig stumhet som tycks mig djupt mänsklig. Och det är just sådant där som Klassen är så bra på, att med närmast minimalistiska medel lyckas fånga in känslomässiga och namnlösa mellanlägen.
Hitchcock igen, skulle jag säga, men också Maurice Sendak anmäler sig som jämförelseobjekt. Ta bara ”Till vildingarnas land” (1963), där några dussin enkla meningar säger det ena, bilderna det andra, men där något tredje och oerhört kraftfullt växer fram i samspelet dem emellan. Vrede, skuld, avsky, ensamhet – allt sätts i rörelse därinne mellan pärmarna.
Hittills har en handfull böcker av Klassen kommit ut i svensk översättning, senast de två pekböckerna ”Din gård” och ”Din skog”. Fler titlar och inte minst fler läsare lär tillkomma i och med priset till Astrid Lindgrens minne, och juryn är att gratulera till ett spännande och bra val.
Om kulturminister Parisa Liljestrand var närvarande på dagens tillkännagivande, så som utannonserat? Hade jag varit Jon Klassen hade jag inte svarat på frågan, men jag hade kanske ritat en sorgsen mikrofon slokande över en tom talarstol.
Petter Lindgren är författare och kritiker i Aftonbladet.
Café Bambino
