Sex, nakenchocker och feministiska monster
Scenkonstfenomenet Florentina Holzinger gästspelar i Sverige
När det österrikiska scenkonstfenomenet Florentina Holzinger var omslagsflicka på aprilnumret av teatertidskriften Theater der Zeit poserade hon i en t-shirt med texten ”In der Oper gewesen. Gekotzt.”
På svenska kan detta, som blev en rubrik i Frankfurter Allgemeine Zeitung i oktober förra året, översättas till ”Gick på operan. Spydde.” Och det var just vad flera i publiken gjorde när de såg Holzingers opera ”Sancta” i Stuttgart.
En uppenbar och väldigt fysisk referens till denna kräkstory finns i Holzingers nyaste verk ”A year without summer”, som hade urpremiär på Volksbühne i Berlin i maj och nu gästspelar på Dansens Hus i Stockholm. Och det ska sägas direkt att ”A year without summer” nog i ännu högre grad kan bli svårsmält för de kräkmagade. Visserligen blir det ingen kannibalism i denna, men, som det heter på utrikiska: Shit happens when you party naked. (Också detta ett populärt t-shirt-tryck, för övrigt.)
”A year without summer” har fått sin titel av något så allvarligt som extremväderåret 1816. Då fick vulkanen Tambora i nuvarande Indonesien ett utbrott som fyllde himlen med aska och orsakade den tillfälliga klimatförändring som ledde till ”året utan sommar”. Samma år såddes fröet till gothromanen ”Frankenstein” hos den då 18-åriga Mary Shelley. Nu låter Florentina Holzinger dåtidens och nutidens katastrofer, existentiella hot och idéer om död kontra evigt liv, mötas i ännu en scenisk monsterskapelse.
En inledande fråga som ställs i ”A year without summer” är: Vad skulle vi göra om vi drabbades av ett motsvarande katastrofår? Berätta historier, som Mary Shelley och hennes vänner kanske? Nja, ensemblen verkar snarare föreslå: klä av sig och ha lesbiska sexorgier. Sen fortsätter de att, så att säga, ”leka doktor” i genren ”galen vetenskap”. In kommer kändisdoktorer som Sigmund Freud, i ännu en oförglömlig ”public cervix”-gynekologscen signerad Holzinger. I Annina Machaz obetalbara gestaltning förevisar han en ”vagina dentata” medelst kroppskamera och storbildsskärm. Sen får baron Cuviér battla med doktor Mengele om vem som gjort mest för rasismen.
Den sistnämnde spelas av kortväxta Holzingerstjärnan Saioa Alvarez Ruiz som i ”Sancta” har rollen som världens första lesbiska, kortväxta, funktionsnedsatta påve. Nu, efter att ha knullat en kollega med strapon framme vid scenkanten, tar hon på sig rollen som den nazistiske dödsängeln som ville utrota sådana som henne.
Återigen, detta är inte scenkonst för de lättkränkta eller veka.
Den nakna kvinnokroppen, i dess många olika skepnader och åldrar, är som ett slags canvas för Holzinger
En viktig, och iögonfallande, ingrediens i Florentina Holzingers konstnärskap är hennes flitiga bruk av chockeffekter. Det handlar mycket om tabubrott, body horror, kroppsvätskor och nakenstudier, med explicita inslag av såväl sex som våldsamheter. Hur provocerad man blir av detta har mycket att göra med normer, konventioner och förväntningar. Inom perfomancekonsten, som Holzinger stammar ur, är nakenhet, blod och fysisk smärta etablerade grundstenar, och i cirkustraditionen är ju svärdslukare, utbrytarkonstnärer och så kallade suspension artists (som bland annat hänger i köttkrokar direkt fästade i huden) också välbekanta element. Men på traditionella teaterscener, och inte minst operascenerna, hamnar Holzingers estetik i ett annat sammanhang och kan definitivt provocera.
Den nakna kvinnokroppen, i dess många olika skepnader och åldrar, är som ett slags canvas för Holzinger. Hon jobbar metodiskt, feministiskt med att återerövra kroppen i sin helhet – fittan, tuttarna och hela baletten – från den manliga, sexualiserande blicken.
I ”Sancta” tillkom även den religiösa aspekten. Operan som bygger på Paul Hindemiths ”Sancta Susanna” och fortfarande spelas av Holzingers artistkollektiv tillsammans med operasångare och full orkester på scenen, skildrar ett gäng nakna nunnor som bland annat idkar hårt lesbiskt sex hängande på krucifix, åker rullskridskor i en ramp, och äter av varandras kött. (Mer om ”Sancta” i Kritcirkeln.)
Denna ”blasfemi” har fått en liten organiserad motståndsrörelse av katoliker att fortsatt protestera utanför de teatrar och operahus som ”Sancta” besöker på sin ännu pågående turné. Vilket nog bara bidrar till att ge Holzinger ännu mer gratisreklam.
Och det är ingen överdrift att det går bra för Florentina Holzinger nu. Från och med nästa höst ingår hon i ledartrojkan på Volksbühne i Berlin, där hon tillsammans med Marlene Monteiro Freitas kommer att flankera den tillträdande konstnärlige ledaren Matthias Lillienthal. Holzingers uppsättningar är flitigt inbjudna till gästspel och festivaler och biljetterna säljer i regel snabbt slut eftersom skandalrykten flyger fort och hon faktiskt gör något både unikt och intressant.
Hon har alltid en tydlig kontakt med såväl filosofi som populärkultur, och den som följt Holzinger ser uppenbara, blodröda, trådar genom hennes konstnärskap. Från skräckfilmsanslaget i häxbalettföreställningen ”Tanz”, tydligt inspirerad av Dario Argentos kultfilm ”Suspiria”, till den sexuella fixeringen vid motorfordon som märks i ”Ophelia’s got talent” (sex med helikopter) vars inflytande kan spåras till Julia Dorconaus film ”Titane”. Tonfall, estetik och motiv lånas ur vitt skilda inspirationskällor, från musikaler till black metal – från nunsploitationfilmer, till gameshows eller Monty Python. När jag ser ”A year without summer” inser jag att slutscenen i ”Sancta”, när ensemblen bjuder in publiken till allsång i ”Rocky Horror Show”-dängan ”Don’t dream it, be it” var en ledtråd till denna nyaste uppsättnings Frankenstein-tematik, med budskapet om att vara sig själv eller ta hjälp av vetenskapen för att förändra sig eller försöka få evigt liv.
Florentina Holzinger har sagt att hon föredrar att arbeta med scenkonst framför film, men filmdebuterade trots detta nyligen som skådespelare i Kurdwin Ayubs ”Mond” (engelsk titel: ”Moon”) Den har fått mycket uppmärksamhet på internationella filmfestivaler, med både nomineringar och priser och är absolut sevärd. Inte minst eftersom Holzingers karaktäristiska resting bitch face och feministiska cv passar rollfiguren, ett före detta mma-proffs, som en smäck.
Till nästa års konstbiennal i Venedig har hon också fått uppdraget att skapa Österrikes paviljong, vilket enligt uppgift kommer att bli något slags performativt verk.
Den som uppfattar scenisk nakenhet som ett problem får naturligtvis svårt att ta till sig hennes föreställningar
Vad jag uppskattar mest med Holzingers scenkonst, utöver dess myller av referenser och multipla lager, är att den framstår som så demokratisk och fullt ut kollektivt skapad. För samtidigt som Holzinger är koreograf, regissör och affischnamn, medverkar hon alltid själv på scenen. Lika naken, lika utsatt och lika hårt fysiskt arbetande utför hon själv i princip allt det hon ”begär” av sina medaktriser. En annan grej är hur hennes estetik faktiskt förmår vrida om perspektiven och utmanar flera gamla invanda begrepp och koncept så pass att den verkligen osäkrar publiken. Även kritikerna. Hon lyckas fortsätta att överraska och utvecklas, i verk efter verk. Och det handlar inte bara om att chocka.
Moraliska frågeställningar sätts på sin spets, i både form och innehåll. Men den som betraktar riktigt blod eller scenisk nakenhet som något problematiskt får naturligtvis svårt att ta till sig hennes föreställningar. För här är det inte heller så enkelt som att kvinnokroppen framställs som avsexualiserad, eftersom ensemblen alltså har sex på riktigt på scenen. Och sätter riktiga krokar i huden, för att som i ”A year without summer” skapa ”The ultimate facelift”. Så vad gör detta åskådaren till? En kinky voyeur?
Poängen är kanske just att det är upp till var och en av oss i publiken att hantera våra egna eventuella problem med Holzingers scenkonst. Men hur man än vrider och vänder på det är verkligheten, den grymma världen utanför teatern, alltid sju resor värre än de grotesker och abjekt som Florentina Holzinger och hennes kvinnokollektiv presenterar på scenen.
Prenumerera på Cecilia Djurbergs nyhetsbrev om scenkonst: Premiärlejon &
Konstpodd: I själva verket
