Hon är rädd för Nolans nya film om Odysseus
Ett skepp kommer lastat med Gunilla Heilborns kluriga konst
Uppdaterad 2026-03-16 | Publicerad 2026-03-08
”Verk och dagar” på Dansens hus i Stockholm
Koreografen Gunilla Heilborn har läst ”Iliaden” och ”Odysséen” flera gånger. Memorerat detaljer ur Homeros epos och vet exakt hur många grekiska skepp som drog ut i Trojanska kriget. Därför, säger hon i sin nya föreställning ”Verk och dagar”, är hon ”så rädd” för Christopher Nolans kommande storfilm. Hon både vill, och vill inte, se hans nya Odysséen.
På Dansens hus lilla scen gör Gunilla Heilborn nu en egen sorts odyssé längs minnenas allé. Här får vi se suddiga bilder på antika kolonner som hon själv tagit under en resa till Grekland, och ett grynigt filmklipp som visar en båtfärd över blått hav. På scenen finns också ett modellskepp klätt i aluminiumfolie, en patinerad pelare och en stor bumling av knöggligt, blankt folie.
Själv klädd som en marmorvit kolonn med en gyllene lagerkrans runt huvudet är det återigen dags för Sveriges klurigaste koreograf att bära fram ett nytt egensinnigt, referensspäckat scenkonstverk med avstamp från klassisk mark. Heilborn har varit i antiken och rotat förr, men också gjort fria, sceniska associationer utifrån exempelvis Lev Tolstoj och Dante Alighieri, samt skapat en hel trilogi om det mänskliga minnet.
Titeln till sitt nya stycke ”Verk och dagar” har hon knyckt från en till Homeros samtida författare: poeten Hesiodos. Att denne är mindre känd kan bero på han snarare skrev självhjälpslitteratur än äventyrliga epos, spekulerar Heilborn. När hon nu ger sig ut på sin nya, sceniska odyssé, bjuder hon på några Hesiodosiska råd, som att man bör sätta sig i säkerhet i februari och helst klippa fåren den 11:e eller 12:e i månaden. Samtidigt gör hon återbesök i sin roadmovie-inspirerade ”This is not a love story” från 2011.
Även den uppsättningen utgick från en resa runt i Europa och jag känner omedelbart igen stämningen. Den lågaffektiva koreografin med ljuddesignen av Kim Hiorthøy blir en tydlig länk, likaså rökeffekter och ljusdesign, när fragment och tankespån ur det gamla verket flimrar förbi. På scenen finns nu två dansare som inte alls liknar dem (Johan Thelander och Kristiina Viiala) som för 15 år sedan iklädde sig rollerna Vera och Kowalski fritt skissade från filmen ”The Vanishing point” i 70-talsperuker. Däremot har Ludvig Daae och Sophie Augot nu ett snarlikt, diffust, uppdrag att varmt fösa oss igenom en humoristisk, scenisk expedition där resan, för att kosta på sig en klyscha, är viktigare än målet.
Koreografen tycker nämligen att det är mer intressant hur och varför berättelser börjar än hur de slutar. Som den om Trojanska kriget till exempel, med kidnappningen av den sköna Helena, Akilles vrede och 1186 skepp, och alla hemska konsekvenser detta fick. Även om Heilborn älskar Homeros historier, så skulle hon hellre ha varit utan dem, menar hon, om det inneburit mindre död och lidande för de inblandade.
I sin egen konstnärligt irrande logik låter Heilborn sina två dansare dröja sig kvar lite mer hos den norske upptäcksresanden Fridtjof Nansen i andra akten än hos Homeros. Kan man luras att tro, tills Sophie Augot som nån himla Akilles börjar klaga över ont i hälen. Dessutom pratade ju koreografen själv också om den grekiska ön Hydra, som bland annat Leonard Cohen och Göran Tunström frekventerade på 1960-talet. Om att hon inte har varit där själv, men däremot sett den norska filmen om Cohens tid där. Det som först inte verkar hänga ihop, gör trots allt kanske det?
Heilborn frågar sig varför vissa saker blir kvar i minnet, medan annat glöms bort. Det är en återkommande frågeställning i hennes konstnärskap, som också är högst relevant i det pågående samhällsskiftet, nu när vi låter teknik ersätta flera av hjärnans funktioner — inte minst ta hand om våra reseminnen. Heilborns filosofisk-humoristiska, tankeprovocerande scenkonst förtjänar dock av flera skäl att få plats i våra minnen. Hon är helt fenomenal på att knyta ihop sina verk och dagar med intressanta filosofiska reflektioner i finurligt knorriga trådar. Vad som hör till början respektive slutet är däremot upp till oss själva att besvara.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
