Förvirrad Personkrets återuppstår vid Plattan
Märklig kombo av hyllning och fadersmord när Alexander Salzberger ger sig på Lars Noréns magnum opus
Uppdaterad 2026-03-13 | Publicerad 2026-03-07
”Personkrets 3:1” på Kulturhuset Stadsteatern
Alexander Salzberger är en modig regissör som så pass tidigt i karriären dristar sig till att sätta sitt eget bomärke på Lars Noréns magnum opus från 1998, ”Personkrets 3:1”. Salzbergers version är hälften så lång och uppdaterar samtidsreferenserna (Ebba Busch, Ruben Östlund, utvisad 2-åring mm). Uppsättningen har patos och fart, nya textdelar och ett delvis förskjutet ärende. Den känns ung och kommer att hitta sin publik. Själv trivs jag inte helt bra i salongen.
Det var med ”Personkrets” (och föregångaren ”Ett sorts Hades”) som Lars Norén rörde sig från motivet kvaddat familjeliv till motivet kvaddat samhälle. I samma veva gick han från Dramaten till Riksteatern, och kunde som konstnärlig ledare låta 6-timmarsverket – med dess tjugotal irrande roller på jakt efter en fix, en son, ett människovärde – turnera landet runt. Det gjordes också snabbt en urstark filmatisering som ligger kvar på SVT:s öppna arkiv.
Bara ett fåtal svenska teatrar och några utländska (Schaubühne!) har genom åren vågat sig på manuset, trots att det knappast förlorat sin aktualitet. Välfärden har ju sedan 90-talet fortsättningsvis monterats ner. Salzbergers samhällsengagemang är solklart, det präglar hans hittillsvarande teaterarbete, senast genom den fina regin av Alexandra Pascalidous ”Papporna” på Dramaten. Men inte är det lätt att förhålla sig till en mastodont som Norén. För mig blir dessutom originalupplevelsen en svårsläckt skuggscen bakom kvällens nya version.
Inledningen där skådespelarna ställer sig på rad och börjar läsa ur sina manusbuntar förstår jag som en hommage till Norén. Han använde själv detta numera rätt slitna metateatergrepp för drygt 20 år sedan (i ”Måsen” på Riksteatern). Problemet är att uppsättningen också fortsatt är extremt mån om att visa att den vet att den är teater.
Spelstilen är mer skolad än hyperrealistiskt rå och replikerna riktas ofta uppfordrande ut mot publiken (men utan att vänta sig svar). Rundgångarna i språket som inbjuder till medlevande i en på en gång nedsläckt och upptänd helt egen värld, avbryts hela tiden som av rädsla för det stillastående. Det är sånginslag, rökdimmor, koreograferad ångestkänsla och technokaos. Projicerat i fonden står pjäsens titel med stora lysande bokstäver som en överskrift över teaterhändelsen.
Visst, ”Skådespelaren”, som Helena af Sandeberg här spelar med fina krängningar mellan suddig och nedbajsat dyngrak, finns med som en av rollerna i Noréns manus. Men att låta teatern som tema konkurrera med utsatthetens tematik känns som ett skevt val. Det distanserar utan att i gengäld visa fram något viktigt annat.
Det som förvaltas bäst under kvällen är humorn i texten, alla brutala och knäppa goddag yxskaft-dialoger. Sandra Huldt är en humorklippa som maniska poet-Anna och Leonard Terfelts Alkoholisten är en värmekälla och stukad estradör. Kvinnornas särskilt utsatta position skildras med eftertryck fysiskt, de slits i och kläms mellan manskroppar. Bengt Braskered fascinerar med sin pojkaktiga nördighet och besatthet i strumpbyxor som Den Schizofrene.
Vad jag saknar är ett spel som vilar lite längre i allvaret. I stunderna då ömhet, längtan, förlust eller total brist på nåd ger dessa människor en aura större än den ynkliga, sönderkörda kroppen. Pjäsen liksom springer ifrån dessa stunder – och därmed från karaktärerna.
I andra akten glider flera av dem (de barnlösa) hela vägen ut i marginalen, vilket beror på ett val Salzberger gör, nämligen att fokusera föräldra-barn-relationen. I några nyskrivna scener ser vi alkisarnas och pundarnas välartade barn gå på terapimöten för medberoende eller konfronteras med sina patetiska föräldrar.
De förlorade barnen, som i originaltexten finns där som en molande närvarande frånvaro, får alltså här egen röst och kropp. Det är en förståelig vidarediktning av en regissör som vet vad det innebär att vara barn i en dysfunktionell familj. Men det blir lite halvt och rörigt. Terapins hopp om avslut i nästa generation förflyttar tyngden och rimmar illa med originalets dramaturgi, där det oavslutade kretsandet och de utsattas kollektivitet är själva premissen. Det blir svårt att få det nya ärendet att gå ihop med det gamla.
På det stora hela landar Kulturhuset Stadsteatern i en ömsom engagerande, ömsom förvirrande Personkrets. I relation till Norén blir det en märklig kombo av hyllning och (ofrivilligt) fadersmord.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare