Robyn påminner oss om att vi bara kan gå framåt
Vi vill egentligen inte tillbaka till 2016
De senaste veckorna har människor världen över delat med sig av bilder från en tid där allt bara verkar ha varit happy go lucky. Det greppbara, bekymmersfria, okonstlade 2016. De som är unga minns barndomens lätthet och lush life och de äldre slås av hur tiden inte skonat dem från åldrandet.
Att de flesta, särskilt unga människor i dag, inte vill kännas vid samtiden är inget som överraskar. Det råder total hopplöshet.
På sociala medier har det de senaste åren talats mycket om begreppet ”aesthetic”, en beskrivning av en stil eller vibe. Det här fanns inte för tio år sedan, vilket man kan se på bildkarusellerna som nu postas på insta. Då blandade människor mönster, bar leggings med ballerinaskor och täckte oironiskt ansiktet med hundfilter. Jag inser att 2016 romantiseras inte för vad det var, utan för vad det saknade: ständig självrannsakan och kravet på att ha estetiskt rätt.
Mitt i 2016-nostalgitrippen gör så Robyn comeback. När hon slog igenom för cirka 30 år sedan var hon bara 15. Vägen till framgång låg krattad och hon spåddes en framtid med många topplaceringar. Men inte långt efter genombrottet bestämmer hon sig för att avvika från den utstakade vägen och slå in på sin egen. Skivbolaget kunde inte se den nya elektroniska riktningen Robyn vill ta tillsammans med duon The Knife som något fruktbart – så hon köpte sig fri och hälsade ”konichiwa bitches”.
Nu har sju år hunnit passera sedan det senaste släppet och jag ska erkänna att jag var en av dem som blev besviken när jag hörde första singeln ”Dopamin”. Förväntningarna jag har på henne är kanske orättvisa men om det här var vad vi skulle få av den moderna popens patient zero så var framtiden uppenbart ett koncept ingen numera trodde på, inte ens Robyn.
Hennes låtsläpp sammanföll med att det har gått tio år sedan David Bowie, en annan popikon, gick ur tiden. Jag ser den nya dokumentären ”David Bowie: The Final Act” och inser att Bowie och Robyn har flera beröringspunkter.
I filmen pratar människorna som stått Bowie närmast, samarbetspartners och kritiker, om hur han på toppen av sin karriär väljer att göra något som ingen då verkar ha haft någon större förståelse för, då han väljer han att ta vänster och starta rockbandet Tin Machine. Ingen kunde ana att det bara var en av många platåer och uttryck som Bowie skulle erövra. De säger i dokumentären gång på gång att David Bowie dödade David Bowie, eftersom syftet för honom inte var kommersiell framgång, utan att utforska alla sidor av sig själv.
Och det kom att visa sig att jag oroat mig i onödan när gällde Robyn. Förra veckan framförde hon titelspåret ”Sexistential” hos Stephen Colbert, iklädd en look från Dario Vitals LÄCKRA första och enda visning för Versace SS26 innan modehuset tyvärr blev uppköpt av Prada.
Looken, i kombination med den nya flippiga texten om IVF och gå ut-begär, är den totala motsatsen till ”aesthetic”. Det här är highbrow på ett lowbrow-vis med komisk finess, och med det inser jag att hon fortsatt har blicken inställd i nuet och framåt. Som den legendariske reggaesångaren Jacob Miller sjöng: FARWARD EVA BACKWARD NEVA!
Jag tror btw egentligen inte att nån vill tillbaka till 2016, utan bara till en tid innan ängsligheten tog rodret. Det Bowie visste, och som Robyn påminner oss om, är att popmusiken just nu verkar vara den enda kompass som inte är trasig. Där handlar det inte om att finjustera sig själv till att vara rätt utan om att vara sann – och att magiska saker händer i mötet med andra, fysiskt!
Podd: Så var konst- och scenkonståret 2025
