Trots bombregnet är teatrarna utsålda i Kiev
Ukrainarna vill slita ryskan ur sina strupar
Förra helgen rapporterade många europeiska medier om en av de kraftigaste ryska bombningarna av Kiev på flera månader. Jag upplevde dem i skyddsrummet på Hotel Ukraina, byggt 1961 med utsikt över Majdan, det ikoniska torget där de ukrainska revolutionerna ägt rum.
”Minus fyra är det ukrainska paradiset”, skämtade min producent när jag anlände till centralstationen. Det var en hänvisning till den berömda bunkern fyra våningar under mitt hotell, där människor samlas på lastpallar efter mörkrets inbrott.
Anledningen till att jag var i Kiev var den ukrainska teaterfestivalen GRA och en opera som jag förbereder tillsammans med flera ukrainska institutioner. Nästan inga av de uppsättningar som spelades på festivalen – en helt vansinnig neo-opera med titeln ”Gaia 24”, en magnifik ”Macbeth” eller en ”Tosca” på Nationaloperan – kunde spelas till slut. När det blivit mörkt i Kiev ljuder flyglarmen nästan lika regelbundet som pausklockan.
Trots detta var alla föreställningar utsålda, mer än i något annat land jag besökt de senaste åren. Teaterbiljetter är så heta i Kiev att de säljs på svarta marknaden.
I samtal och diskussioner som pågår vid sidan av föreställningarna märks hur grundligt man har förkastat allt som är ryskt
Det är omöjligt att inte beundra ukrainarna för det lugn och mod de visar inför den ryska aggressionen – och inför Europas växande likgiltighet. Som jag har sett i många krishärdar råder även i Kiev regeln att när terrorn blir en del av vardagen, uppstår nästan ett högtidligt firande av normalitet. Staden är förvånansvärt livlig, en vacker metropol fylld av kyrkor, teatrar och restauranger. Och vad gäller Trumps helt orealistiska och historielösa fredsplan tar ukrainarna den ungefär på lika stort allvar som de en gång tog de sovjetiska härskarnas dekret. De är ett fritt och stolt folk som även under ett brutalt krig står upp för sin demokrati och demonstrerar mot sina korrumperade eliter, vilket är det bästa tecknet på att Ukrainas självständighet inte har kommit till priset av nationell likriktning.
Teatern i Kiev ägnar sig inte heller åt ensidig propaganda – och varför skulle den? Den är politisk av nödvändighet, bara genom att den existerar och inte är förbjuden, till skillnad från i de ryskockuperade städerna. I samtal och diskussioner som pågår vid sidan av föreställningarna märks hur grundligt man har förkastat allt som är ryskt. I en av dem samtalar jag med Olena Apchel, som var curator för Berliner Theatertreffen innan hon blev soldat vid fronten. Olenas mor mördades av ryssar, hennes by lades i ruiner. En soldat hade uträttat sina behov på hennes föräldrars kläder och skrev ett meddelande på väggen med sin egen avföring: ”Vem gjorde ett så vackert liv möjligt för er?”
Det är obegripligt varför Rysslands koloniala utrotningskrig mot Ukraina inte har lett till en tydlig politisk och militär respons från Västeuropa. Europa vill förstås att kriget ska ta slut men tycks inte inse att det innebär att sälja ut både Ukraina och den europeiska idén. I alla seriösa geopolitiska analyser är en sak tydlig: om EU och Nato accepterar Trumps fredsplan – som innebär etnisk rensning i de avträdda områdena, som där Olenas familj bodde – så säljer man inte bara Ukrainas suveränitet och hundratusentals människoliv, utan även freden i Europa. Som Churchill sa efter Hitlers seger över Polen och strax innan England angreps: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp om att bli uppäten sist.”
Men vem är detta ”Ryssland”? Nästan 90 procent av ryssarna stöder kriget. För mig, som arbetade intensivt på Moskvas dissidentscen fram till att jag utvisades 2013, är det svårt att acceptera att problemet inte är Moskvas ”kontrollerade demokrati”, utan det imperialistiska Ryssland, som sitter så djupt i alla människors själar, i Moskva såväl som i resten av Europa.
Nikita bara skrattar åt den vördnad som visas ”dissidenta” ryska konstnärer och politiker
En kväll besöker jag konstnären Nikita Kadan, som deltog i grupputställningen ”From Ukraine: Dare to Dream” i Venedig förra året. Hans ateljé ligger högt upp i ett höghus på den väg som går som en pulsåder mot Polen. Om nätterna kan man se drönar- och missilexplosioner genom de stora fönstren.
Nikita bara skrattar åt den vördnad som visas ”dissidenta” ryska konstnärer och politiker – många av dem mina gamla vänner från Moskva – som har flytt till Paris, Wien, Berlin, Bryssel eller Stockholm: ”Vad har de egentligen gjort mot Putin?” säger han. ”Den största faran är inte Putin – det är i stället den europeiska tron på ett liberalt Ryssland.”
Den meningen hörs ofta i Kiev numera. Jag blev överraskad av hur djupt förkastandet av rysk kultur går bland mina ukrainska vänner. Ett panelsamtal jag deltar i förvandlas till ett slags tribunal, där mitt samarbete med ryska exilkonstnärer fördöms som nästintill medlöperi. ”Om de vill komma till Ukraina och slåss med oss är de mycket välkomna,” säger Olena. Det här är inte några statliga kulturkrigare, utan konststudenter, feminister och curatorer – just de som annars brukar stå i främsta ledet för internationell solidaritet över alla kulturella gränserna – som nu har brutit med ”Ryssland”.
Under en föreläsning av den briljante operakompositören Illia Ramuzenko berättar skådespelerskan Marichka Shtyrbulova om sin relation till Ryssland: ”Det så kallade ’broderskapet’ mellan våra folk har alltid varit en förevändning för att undertrycka ukrainsk kultur. Därför grep ett citat av författaren Sasha Dovzhyk mig djupt: Ryskan är mitt modersmål, och befrielse innebär att slita det ur min strupe.”
Illias motto tills kriget är över lyder: ”Det är omöjligt för mig att älska en kultur som vill förstöra mig och allt jag älskar.” Gatan utanför byggnaden där hans föreläsning hålls bytte namn vid krigsutbrottet, från Pusjkingatan till Chykalenkogatan, efter en känd ukrainsk författare och publicist. Det faktum att nästan ingen som läser dessa rader känner till namnet Chykalenko är ännu ett bevis på hur effektiv kulturell imperialism är.
Morgonen innan jag reser från Kiev besöker jag veteranernas teater. Människor med proteser, med sönderbrända ansikten, framför en sorts ironisk ”Aeneiden”, en berättelse om den omöjliga hemkomsten, om nervositeten och osäkerheten hos dem som återvänder. ”Brothers in arms became brothers in arts”, skämtar en.
Som alltid vid mina resor blir en sak tydlig: att analysera en konflikt på avstånd är en sak, att verkligen vara där – mitt i alla motsägelser – är något helt annat. Var slutar likgiltigheten och var börjar solidariteten? Vad ska jag göra med min kärlek till det andra Ryssland, den jag haft sen barndomen, med allt från Pusjkin till Tjechov?
En sak som är klar är dock att den som vill ha förlåtelse för sina egna förstå-sig-på-analyser och eftergifter under ett etnisk utrotningskrig, kommer inte att få den i Kiev. ”Vi behöver inte medlidande,” säger en av veteranerna när vi skiljs åt, ”utan verklig förståelse. Och framför allt: stöd.”
Milo Rau, konstnärlig ledare för Wiener Festwochen, arbetade i Moskva fram till 2013 och utvisades efter de så kallade Moscow Trials. Sedan dess har han nekats visum till Ryssland. Det var hans Resistance Now-turné som tog honom till Kiev.
Milo Rau besöker just nu Sverige. På tisdag spelas hans uppsättning ”Pelicot-rättegången” på Dramaten och på onsdag ”Another Nobel prize dinner” på Teater Konträr. Den 31 januari har hans pjäs ”Rage” urpremiär på Dramaten.
Konstpodd: I själva verket
