Två teatrar spelar Marx – en misslyckas kapitalt
Teater Tribunalen gör Das Kapital både begriplig och relevant medan Dramaten serverar ironisk pantomim
Uppdaterad 2025-12-08 | Publicerad 2025-12-07
”Das Kapital” på Dramaten
”Das Kapital” på Teater Tribunalen
Om man inte redan har sett Teater Tribunalens smarta iscensättning av Karl Marx ”Das Kapital” skulle man kunna tro att det är denna teoretiska klassikers komplicerade egenskaper som gör att Dramaten misslyckas så kapitalt med samma tilltag. Men hos nationalscenen ligger problemet i stället i koreografen Örjan Anderssons och manusförfattarens Magnus Lindmans tunna analys och svaga konstnärliga idéer.
”En klassiker är en bok som många har åsikter om men få har läst” förklarar Teater Tribunalens ensemble lite skämtsamt. Båda uppsättningarna inleds också med att kommentera svårigheterna att ta till sig och förstå detta berömda trebandsverk om konflikten mellan arbete och kapital. ”Hur ska man hinna läsa den när man måste jobba hela tiden”, skojar Danilo Bejarano fyndigt på Dramaten. Där man tyvärr också fortsätter att skoja om Marx idéer i en och en halv timme, medan Teater Tribunalen väljer att prata allvar.
Tribunalen och Dramaten tycks dock vara överens om att vi lever i en tid som ger oss skäl att återvända till Karl Marx teorier från 1867. Bland annat för att konsumtion är vår tids religion och för att den kapitalistiska ideologin är ohotat normaliserad och genomsyrar varenda sekund av våra liv. Den stora institutionsteatern och den lilla röda frigruppen landar också i ungefär samma förtvivlade slutsats: Har någon över huvud taget förstått någonting?
På Tribunalen berättar musikern Dror Feiler att hans första intryck av ”Das Kapital” vid tolv års ålder var en ”obegriplig ordsallad”. Därför har Tribunalen i sin uppsättning valt att reducera Marx omfångsrika teorier till sju ord: kapital, mervärde, profit, ackumulation, arbete, tid, verklighet. Utifrån dessa nyckelord framförs sju sånger som illustrerar, förklarar och tillgängliggör verket, estetiskt och effektivt på en speltimme.
Dramatens uppsättning tycks i stället vilja visa oss själva ordsalladen, och syftet med iscensättningen förblir oklart även om man kanske redan håller med om att Marx teorier har bäring på flera av vår samtids problem.
Medan Dror Feiler och Emil Boss på Teater Tribunalen skapar ett musikdramatiskt agitatorium utifrån dessa texter och ger det lägsta skiktet i den kapitalistiska maktpyramiden röst och agens, så att publiken verkligen ska kunna ta till sig Marx huvudsakliga poänger och förstå vad som står på spel när man låter kapitalismen härja fritt, presenterar koreografen Örjan Andersson och dramaturgen Magnus Lindman på Dramatens stora scen inte mer än ett krystat, svajigt och avsevärt mycket mer påkostat försök att underhålla oss med lättsamt marxistiska gester. Tokroliga kommentarer om hur det är vår egen konsumtion som håller kapitalet i rullning åker rutschkana rakt in i medelklassens skygglappsförsedda verklighet och får det hela att landa i ett mjukt fniss över hur knasiga vi är som klagar över att den billiga snabbmaten blivit dyrare.
Arbetaren som tillagar och serverar denna — nu lite dyrare — super green hot double burger förblir dock helt osynlig på Dramaten. Med sina långa arbetspass, brännskador, ryggsmärtor, trötta fötter, sin minimilön och kanske också ett överhängande hot om utvisning. Lika lite får vi se av plattsättaren som kaklat den simhallsliknande scenografin, industriarbetaren som bidragit till de massproducerade pallarna, eller hantverkaren och elektrikern som levererat de flyttbara träkonstruktionerna med lysrör som ensemblen dansar runt med i föreställningen.
Visst är den överkonsumerande medelklassen (liksom dito konsumtionskåt arbetar- och överklass) del av problemet (för överkonsumtion är ett stort och utbrett problem). Men man skulle gott kunna ställa några fler till svars för den ohållbara utveckling som pågår än den överbelånade medelklassen — när man nu kommer in på skuld och skam. Politiker och näringsliv kanske?
Ett argument för att iscensätta teoretiska texter som konstverk, i stället för att göra en traditionell föreläsning eller helt enkelt bara läsa dem, brukar vara att scenkonstens styrka är dess förmåga att gestalta och visa vad som står på spel. Och detta genom att bjuda på flera perspektiv, samt vädja till publikens förnuft och/eller känslor via något slags identifikation. På teatern är det också i regel konsekvenserna av handlingar som driver konstverk framåt och leder till något slags slutsats.
Visst kan man också välja att bara dansa runt och kasta ur sig lösryckta fraser som på Dramaten, men här tycks ändå inget alls stå på spel i den kapitalistiska cirkusen. Konsekvenserna är oklara i denna föreställning och identifikationspunkten synnerligen diffus. Det skojas om hur najs man kan tycka det är att få ett friskvårdsbidrag av sin arbetsgivare trots att man egentligen har dragit in den avdragsgilla summan flera gånger om med sitt arbete.
Jahaja. Hur vore det att nämna kapitalismens skuld i det faktum att många av oss i dagens Sverige är frilansare (varav flera förmodligen också dansar runt däruppe på Dramatens stora scen) och gigarbetare med generellt skitosäkra arbetsvillkor som aldrig ens får några friskvårdsbidrag ?
Tondövheten i att över huvud taget skoja om friskvårdsbidrag provocerar etter värre om man sett Tribunalens seriösa tolkning av ”Das Kapital” och hört migrantarbetaren som berättar hur han avråtts från uppsöka läkarvård efter att ha råkat sätta en borr i benet. Eftersom han saknar arbetstillstånd kan det nämligen bli problem – för arbetsgivaren. Så han försöker fortsätta jobba med infekterade sår, eftersom han förstås inte har rätt till någon sjukpenning och riskerar utvisning om han inte har något jobb. Men visst, grattis till Dramatens Sven Banan-karaktär som kom ihåg att skicka in gymkvittona för friskvårdsbidraget i tid och väljer att hålla sig i form så han orkar jobba till 67 eller 69. Bra jobbat. Klockren analys. Verkligen.
Och såå modigt det är av Cecilia Nilssons rollfigur i Dramatens föreställning att erkänna att hon anlitat svarta hantverkare och svart städhjälp för att ”det är så krångligt med rut och rot”. Point taken, men kunde hon inte ha fått snacka lite med Tribunalens migrantarbetare som borrat sig i benet också, eller den våldsutsatta städerskan vi fick höra om där, så att Dramatenpubliken kunde erbjudits fler nyanser av svartjobb än de som figurerar i medelklassens grumliga samvete.
Jämfört med Dramaten gör Teater Tribunalen alla rätt. Här ikläder sig dessutom hela ensemblen rollen som arbetare: de stansar, sorterar, snickrar, bultar och fejar föreställningen igenom i en scenografi som är ett slags musikmekanisk installation tillika myllrande verkstad för kollektivt arbete. Dessutom jämnas hierarkierna ut snyggt på scenen, när såväl teaterchefen Henrik Dahl, producenten Hanna Melanton Appelfeldt som musikern Dror Feiler uppträder i samma enhetliga ”firmatröjor” (svarta med vit Teater Tribunalen-logga) och utför samma monotona arbete som övriga ensemblen. Rövarkapitalistens fula tryne behöver heller inte visas fysiskt på scenen när verklighetens offer för densamme så effektfullt får representera sig själva, i form av autentiska, inspelade röster. Deras vittnesmål på bengali, spanska, ryska, ukrainska, albanska, kirgiz, uzbek mm översätts till svenska och läses upp av ensemblen. Har man deras historier om hur de utnyttjas färskt i minnet blir det ännu svårare att smälta den lättsamma, ironiska tonen som präglar Örjan Anderssons dansteatersatir över medelklassen på Dramaten.
Där dröjer det 51 minuter in i den 95 minuter långa föreställningen tills ordet ”lidande” över huvud taget nämns. För all del, någon berättar i förbifarten om anonyma vittnesmål från en dokumentär om Shein, och visst är det en poäng att visa hur lätt gemene man viftar bort insikten om att våra telefoner innehåller miljövidriga batterier från Kongo och hur kapitalismen orsakar problem ”på liv och död” på andra ställen i världen. Visst är det också högst relevant att det sjuka experimentet med vinstdrivna friskolor kommer upp och en absurd jämförelse görs med idén om att privatisera kranvatten, även om manuset spretar värre och värre för varje inkastad tanke. Men så kommer plötsligt nån krystad ordvits eller scen med ”humoristiska” danssteg och ”lättar upp” stämningen så det aldrig blir politiskt farligt. En akut känsla av att inget betyder nåt får hela uppsättningen att trampa komplett snett, runt runt i cirklar.
Filosofen Hegel har sagt att: ”Sanna konstverk är endast sådana, i vilka innehåll och form visar sig vara helt igenom identiska.” Utifrån denna tes kan man berömma Teater Tribunalen för att de skickligt lyckats skapa en gestaltande form där de både tillgängliggör Karl Marx tankegods och applicerar sin läsning på den samtida verklighet som deras uppsättning spelas i.
Detta kan knappast sägas om Dramatens uppsättning som mest bara är långrandig och går på tomgång eftersom Örjan Andersson varken har funnit en form som matchar innehållet eller lyckas presentera någon vettig analys. Nog för att det är vilt vågat i sig att försöka översätta ”Das Kapital” till dansteater, men hur i hela friden kommer man fram till att ironisk pantomim skulle vara en rimlig form för att belysa detta allvarliga tankegods? Var fan är arbetarna? Var är klasskampen?
”Varför ska nånting hänga ihop?” frågar Thérèse Brunnanders stereotypa kulturtant i djungelmönstrad sidenblus, apropå nån fri association om att kylskåpen i DDR tydligen höll längre än själva DDR. Jag hade verkligen önskat ett utförligt, ärligt metasvar på den frågan av den här uppsättningen.
På Dramaten blir nämligen brister i kvaliteten uppenbara när bara halva ensemblen utgörs av skolade dansare, medan resten så att säga dansar efter förmåga. Där stringens och energi saknas i rörelserna avslöjar koreografin hur snabbt de konstnärliga idéerna sinar. Alla som ser mycket dans vet att när koreografer får slut på idéer upprepar de gärna gamla klichéer och återanvänder beprövade grepp. Som att till exempel låta dansare jogga runt, runt, i cirklar för att liksom hålla liv i rörelsen och samtidigt apelsin-tv-illustrera nånting-nånting-globalt.
Ironiskt nog kan man säga att eftersom kapitalismen även håller kulturlivet i sina klor, med en kulturpolitik som bygger på marknadstänkande och en ideologi som mäter framgång i biljettförsäljning i stället för att premiera konstnärlig kvalitet, så har Dramaten ändå kommit fram till en för vår samtid perfekt cirkelkomposition här. För med sitt val att försöka underhålla massorna med ironiserande citatteater om den berömda boken som många gärna låtsas eller önskar att de har koll på, och på så vis servera ett sånt här pekoral av ”Das Kapital”, så kan man vara bombsäker på att man en gång för alla nu avskräcker dem som tvekat att läsa Marx från att göra detta. Några nyfrälsta marxister kommer knappast att spatsera ut från Dramaten efter denna föreställning och dra i gång nån klasskamp, så kapitalismen kan lugnt tuffa på i gamla hjulspår.
Medskicket till (den förmodade) välbemedlade medelklassen i publiken är nämligen på nivån: du kanske ska tänka efter innan du tar en billig Uber hem från Dramaten i stället för att åka tunnelbana. Men någon kompetent analys av vad problemet med Uber och gigekonomin egentligen är får vi inte med oss från Örjan Anderssons föreställning. Att därtill få övervakningskapitalismen så grovt förenklad som exemplet att gratisspelet Spindelharpan på din dator är riggat för att du ska spela länge så att du ska se fler annonser gör knappast heller någon oinsatt mer upplyst om hur senkapitalismen söndrar och härskar allas våra digitala liv.
Om man nu ska komma in på kapitalismens vidriga metamorfoser och föra in Marx i nutiden, får man faktiskt ta och läsa på bättre än så här. Även om man tror sig prata med medelklassen får man inte glömma arbetarna, och man måste åtminstone våga beröra det faktum att vi har en politisk, dominerande majoritet som står stadigt på rövarkapitalisternas sida och i stället för att bekämpa problemen som uppstår i detta system faktiskt aktivt väljer att stimulera dem.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &