Du är Klarnas lilla bitch
Konsumtionsskulder har ökat med 80 procent bland unga kvinnor
Ungefär 80 procent av Sveriges befolkning har en (just nu) obetald faktura hos Klarna. Bland unga kvinnor har skuldsättningen ökat med 80 procent sedan 2011. Bland unga män ligger ökningen på 25 procent. Konsumtionsskulderna ökar mest. Denna bisarra situation beskriver Emily Dahl i sitt SVT-program Modemassakern. När det blir lättare att handla och allt går att köpa enkelt på kredit blir resultatet därefter.
Det går att göra motstånd. Shoppar man i princip enbart i butik och inte på nätet är det svårt att komma upp i den här typen av extrem konsumtion. Man hinner inte, ens stackars ben orkar inte pinna på i den takten. Då kan man dessutom testa hur kläderna sitter, fingra på materialen, känna hur tyget är i handen. Det mesta passar inte, det krävs arbete för att hitta något.
Det blir färre köp, men bättre. Ja, det är svårt att gå i butiker. Det är klaustrofobiskt, man svettas och det känns som att expediterna punktmarkerar en för snatteri. Men det är viktigt, inte minst för att våra städer ska vara städer, ha ett stadsliv, existera. De där lokalerna som ekar tomma på gatorna i många svenska städer är ett angrepp på vår kollektiva själ. (Bor man på landsbygden eller har svårt att gå är situationen förstås annorlunda.)
Vi köper mer, snabbare, närmast tvångsmässigt.
Den här speciella ”konsumtionstekniken” sjunger promenadtaktens lov. Det går trögare, men är det så fel? Ordet ”luddit” har varit ett skällsord sedan rörelsen av textilarbetare uppstod för tvåhundra år sedan, men kanske började det vända när techkolumnisten Brian Merchant gav ut boken ”Blood in the machine – The Origins of the Rebellion Against Big Tech” för två år sedan. På omslaget syns ludditerna höja sina släggor mot de nya vävmaskinerna, som skulle komma att slå sönder deras liv. De var egentligen inte teknikfientliga, menar Merchant, de var duktiga hantverkare som använde sig av maskiner i sitt arbete, men de var kritiska mot hur den nya tekniken skulle påverka deras lokalsamhällen. Och de hade rätt. Deras uppror, som nästan blev till ett inbördeskrig i England, slutade med att många av dem fängslades och hängdes. Och så kunde industrialismen gasa på.
Det är ingen slump att det var strumpmaskinerna som de protesterade mot – eftersom textilindustrin alltid har varit tidig med teknisk utveckling. I dag gäller förändringen främst distributionssystemet, inte produktionen. Det är där automatiseringen äger rum. Som Siri von Bothmer skriver i Aftonbladet Kultur nyligen ”Den nya marknaden har ersatt modets gamla ramverk med sitt eget språk, sina algoritmiskt kurerade begär.”
I en artikel i The Los Angeles Review of Books skrev Eric J. Larson nyligen om ludditernas återkomst och boken "The AI Con”. Författarna Emily M. Bender och Alex Hanna insisterar på att använda ordet automatisering, snarare än AI. Poängen är att det som säljs som innovation ofta bara är ett undanträngande av arbetskraften, med bättre branding. Det är en fortsättning av det som ludditerna protesterade mot, automatiseringens sociala kostnader.
Att kalla någon för luddit är ofta att anspela på att den är bakåtsträvare, en naiv jävel som inte förstår teknikens fräcka tjusning, men om man återvänder till ordets ursprungliga betydelse kan det betyda någon som motsätter sig kapitalismens ständiga insisterande på att allt ska gå snabbare, smidigare, att allt ska bli ”mer bekvämt”. Allt mer, mer mer. Tills du själv står där utan arbete och undrar vad meningen var med all denna ”utveckling”.
Här någonstans är vi tillbaka i julshoppingen. Vi köper mer, snabbare, närmast tvångsmässigt. Vi gör det genom sociala medier, vi gör det på kredit. Vi är bankernas och Klarnas bitchar. I en artikel om den svenska julhandeln skriver TV4 dessutom att en femtedel av de tillfrågade tänker handla från kinesiska ultra-snabbmode-sajter som Temu och Shein. De här klimathotande, arbetskraftförtryckande och giftiga produkterna levereras sedan till våra hem av personer vars arbetsmiljö är klart undermålig.
Essy Klingberg skrev i SvD apropå Julia Lindbloms nya bok ”Den sista milen”, som handlar om gigarbetare som jobbar för företag som Airmee och Instabee. ”Vad svenska konsumenter borde frukta är att bli medskyldiga till människoexploatering: att andra riskerar sitt liv och hälsa för vår bekvämlighet.”
Ja, det kan hända att jag står såhär en vecka innan jul, utan att ha handlat några julklappar. Det löser sig. Julklappshets känns ändå närmast socialt missanpassat i denna massarbetslöshetens vinter.
