Kapten Kirk rockar hårt – släpper platta vid 94
Han kan skapa en riktig metalpärla
Om jag fick fem spänn för varje gång en över 90 år gammal skådespelare ska släppa en rockplatta så skulle jag ha 10 spänn. Ungefär så var reaktionerna när William Shatner berättade på Instagram att han kommer att göra en skiva med heavy metal-covers. Först ut var Christopher Lee, så klart, med sina symfoniska rockoperaplattor om Karl den stores liv – och en helt sublim version av Toreador-arian från operan ”Carmen”, på franska, med elgitarr och slagverk som gör det svårt att inte headbanga i takt.
Shatner, mest känd som den ofta skjortlöse kapten Kirk i ”Star Trek”, lovar en låtlista bestående av covers av Iron Maiden, Black Sabbath och Judas Priest blandat med nyskrivet material, ”dundrande gitarrer” och ”kaos med avsikt”.
Kanske är det något i vattnet som gör att bedagade skådespelare börjar extraknäcka med musikprojekt. I höstas gjorde James Woods konceptalbumet ”Tombstone opera” tillsammans med countryrockaren Bob Wayne. John Malkovich (72) kommer i sin tur till Sverige i sommar för att framföra sitt ”Report on the blind” – en musikdramatisk föreställning baserad på Ernesto Sábatos roman ”Om hjältar och gravar” med musik av Alfred Schnittke. Alltså hårdrock fast med ett annat typsnitt.
Det är lätt att göra sig lustig över Shatners opolerade tillkännagivande när det sveper förbi en i flödet. I den oskarpa bilden poserar han i cowboyhatt i en dimma av röd helvetesrök med en Les Paul-gitarr som han håller med ett ovant, för att inte säga bisarrt, grepp. Det är som att bilden genererats av en AI som har matats med hårdrockens estetiska beståndsdelar men inte riktigt fattat dess innebörder.
Visst balanserar Shatners tidigare musikprojekt på gränsen – och faller ofta över – till det tramsiga. Hans cover på ”Bohemian Rhapsody” dryper av överspelad affekt, hans gråtmilda pratsång i den låten är en påminnelse om att aldrig lämna en mikrofon oövervakad till en överförfriskad farbror på familjefestens karaokestund.
… två boomers ondgör sig över världsläget
Mest känd är Shatners cover av Elton Johns “Rocket man” som filmades 1978 där han framför sången med förkonstlad frasering, överdrivna konstpauser och ett rubbat sätt att hantera en cigarett. Och visst är det med ett ironiskt näsfniss som man går in i låten, men när låten är slut – och hans galafluga inte längre är knuten – går det inte att värja sig mot hans teatraliska och knasiga briljans.
Shatners andra platta ”Has been” från 2004 inleds med en tolkning av Pulps storhit ”Common people”. Originalversionens vresiga kritik av överklassens fetischisering av under- och arbetarklassens vardagliga vedermödor blir … nånting annat när den då 73-årige skådespelaren reciterar texten med understöd av multitalangen Joe Jackson på sång tillsammans med barnkör.
Den absoluta höjdpunkten på den skivan är annars duetten med Henry Rollins i ”I can’t get behind that” där två boomers ondgör sig över världsläget – allt från smältande polarisar till den unga generationens språkliga förflackning – till ljudet beatnikvilda trummor och sirensignalerande gitarrer.
Min poäng är att William Shatner både har kontaktnätet och självdistans nog att skapa en riktig pärla till rockalbum som vida överträffar pastischen. Sabbaths ”Iron man” är redan tolkad i albumet ”Seeking Major Tom” från 2011 tillsammans med Ozzy Osbournes gitarrist Zakk Wylde. Jag gör djävulstecknet och säger ”Rock it, man!”
Loretto Villalobos är kulturjournalist och scenkonstkritiker.
