Macbeth är ett Mello med kulturellt kapital
Shakespeares pjäs är drömlik och sinnlig
Uppdaterad 2026-03-13 | Publicerad 2026-02-16
”Macbeth” på Uppsala stadsteater
När den serbiske regissören Nikita Milivojević sätter upp ”Macbeth” på Uppsala stadsteater är det som en surrealistisk remix med ”Ett drömspel” – Strindbergs erinran blir här en uttalad scenanvisning för uppsättningen. Sålunda klyvs Macbeth i tre barfotade skådespelare – Jakob Hultcrantz, Mårten Svedberg och Anders Berg – som nästan föds ut ur den slutna ridån. Även lady Macbeth är multiplicerad i fem skådespelare i alla åldrar som fördubblas, dunstar av, förtätas, flyter och samlas genom Amalia Bennetts koreografi. Det är paradoxalt nog både en avpsykologiserad gestaltning av Shakespeares pjäs samtidigt som det drömska anslaget blir djuppsykologisk med en outtalad blinkning mot Jungs teorier om det kollektivt omedvetna.
Det är påfallande befriat från kommentarer av samtiden, även om en referens till vår övermedialiserade tid antyds genom att de tre häxorna framträder både ur och som tv-apparater. I första hand är detta en uppsättning som beaktar själva teatern både som form och innehåll. Tid och rum existerar inte så när som på rad på rad av ridåer och draperier som både skärmar av scenrummet och som fungerar som projektionsdukar på scenen. Det är för övrigt sällan man ser stora scenen så mörklagd som nu, men även tomrummet spelar roll.
Citatet ”Inget är så verkligt utom det som ännu inte är det” är ett ledord för den här produktionen. Milivojević och Bennett, som han har ett mångårigt samarbete med, skapar tillsammans ett översinnligt allkonstverk som beaktar såväl ljus som mörker, ljud som tystnad. Det är ett överdådigt teaterhantverk som låter skuggorna spela och där minsta reverb i ljuddesignen sker med intention och rökmaskinen puffar ut slöjmoln i perfekt koreograferade spiralformationer.
Ett kringresande teatersällskap, eller mer ett skräckkabinett av mardrömsfigurer – inklusive en kortväxt korsning mellan Donald Trump och Svampbob Fyrkant – upprepar frasen ”What bloody man is that” som refräng. Häxornas spådom om att Macbeth ska bli kung utlöser en blodig kedjereaktion som ivrigt hejas fram av detta gycklarband i maskopi med oss i publiken som på förhand vet var historien bär hän.
Milivojević och Bennetts grepp vilar mycket på spektakulär sinnlig stimulans – som ett Mellonummer med verkshöjd och kulturellt kapital. Det låter som en raljant diss när jag uttrycker det så, men jag försäkrar om att det är tvärtom. Shakespeares figurer talar ofta om skådespelarkonstens väsen i hans pjäser, ej undantaget här. Som Macbeth som får vara den som konstaterar hur en skådespelare får väsnas och kråma sig medan han kliver ner i sin likkista. Inget betyder något på teatern, utom teatern som betyder allt.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
