Moshpit och slagord när Kneecap intar scenen
Makten kommer alltid hävda att det finns bättre sätt att protestera på
I filmen ”Kneecap” (2024) kämpar en fiktionaliserad version av bandet med samma namn för iriskans överlevnad. Irlands officiella språk, som engelsmännen velat förinta, och vars användare kolonialmakten reducerat till stereotyper – fattiga, okunniga – börjar i filmen, precis som i verkligheten, trängas ut från offentliga institutioner. När filmens ena huvudperson Liam Óg Ó hAnnaidh blir gripen kräver han att få en tolk – han vill tala sitt ursprungsspråk. In kommer musikläraren J. J. Ó Dochartaigh, som upptäcker att Liam har en särskild gåva för att skriva texter på iriska. Tillsammans med Liams vän, Naoise Ó Cairealláin, bildar de en osannolik irisk hiphop-trio.
Under våren har bandet Kneecap, som finns på riktigt, hamnat i fokus. Verkligheten imiterar dikten: bandet borde inte få spela, heter det, eftersom de använder sig av sin plattform på fel sätt. Under de senaste två åren har artisterna talat om Israels folkmord och Palestinas befrielse. Under en spelning lyfte Liam Óg Ó hAnnaidh, som går under artistnamnet Mo Chara, en Hizbollah-flagga. Nu är han anklagad för terrorbrott i Storbritannien. I rättegången bad Liam Óg Ó hAnnaidh att få en översättare till iriska. Hela salen vände sig då om och tittade på DJ Próvaí – också känd som J. J. Ó Dochartaigh, musikläraren i filmen.
Hur ska en koloniserad plats, människorna som bor där och deras språk, bevaras? Hur försvaras det på rätt sätt? Det råder det delade meningar om. Kneecap är inga renlevnadsmänniskor, snarare en sorts gangsterrappare, och i filmen uppstår bryderier om huruvida deras texter – om droger, om våld – verkligen är det rätta sättet att bevara iriskan. Verklighetens kritiker efterapar också filmens styltiga antagonister. I Göteborg har politiker fullständigt struntat i idén om armlängds avstånd. Det kristdemokratiska kommunalrådet Elisabeth Lann gick ut och krävde att Way Out West skulle avboka spelningen med Kneecap. Liberalernas Marie Zachrisson sällade sig till protestkören och höjde dessutom insatsen: hon och hennes borgerliga kolleger kommer att se över samarbetet med Way Out West om de låter gruppen spela.
Om regeringarna i väst ska bli trovärdiga med sina riktlinjer kring vad som är osmakligt och förkastligt, behöver de börja med att fördöma det som måste anses vara det allra mest förkastliga: ett folkmord.
Men de lyckades inte stoppa Kneecap, och under torsdagen spelade de trots allt i Slottsskogen. Kriminaliseringen av bandet, försöken att framställa dem som avvikande, har fått motsatt effekt. Människor köar till konserten och ropar slagord om att befria Palestina. På scenen projicerar Kneecap statistik om folkmordet. Inte bara om hur många som har dött, utan hur det har kunnat ske. Folkmordet, skriver Kneecap ”möjliggörs genom den svenska regeringen, som beväpnar Israel genom Elbit och som har fryst stödet till UNRWA". Den som tror att makthavare i väst bryr sig om bandets formuleringsförmåga, eller vilka flaggor bandet håller i, kan se på det i stället. Den borgerlighet som hävdar att det är förkastligt att låta en hiphopgrupp spela sluter samtidigt miljardavtal med den israeliska ockupationsmakten.
De kan tycka att Kneecap borde prata på ett annat sätt. Men, för att citera författaren Mohammed El-Kurd från boken ”Perfect victims” (2025): ”ord är inte mord”. Om regeringarna i väst ska bli trovärdiga med sina riktlinjer kring vad som är osmakligt och förkastligt, behöver de börja med att fördöma det som måste anses vara det allra mest förkastliga: ett folkmord. Men några sådana regeringar har vi inte – vi har en vice statsminister som tycker att ”Israel gör hela världen en tjänst”. De är inte intresserade av att fördöma våldet, för våldet tjänar dem. Britterna, som försökt tvångsassimilera irländarna, har gått vidare till att finansiera slakten av ett annat folk – palestinierna. Samtidigt som Keir Starmer fortsätter sin vapenhandel med Israel kriminaliseras de som höjer sina röster mot folkmordet, som aktionsgruppen Palestine Action eller Kneecap.
I filmen om Kneecap blir de som försökt underställa sig makten omkörda av hiphop-gruppen. Ungdomar som tidigare inte brytt sig nämnvärt om iriskan, upplever plötsligt att någon faktiskt talar deras språk. Bandet lyckas via spretiga omvägar föra vidare det språk som kolonialmakten förkastar.
”Get your brits out”, dundrar artisterna från Way Out West-scenen. Folk hoppar runt i en evig moshpit, vajar med Palestinaflaggor. Så pausar artisterna musiken. ”Irländarna vet hur det är att lida av kolonialism”, säger Mo Chara från scenen. ”Men jag trodde aldrig att jag skulle behöva bevittna ett så brutalt folkmord som det som pågår i Palestina just nu. Det livestreamas till oss varje dag, och vi kan inte sätta på våra telefoner utan att se barn bli skjutna i huvudet”.
Om två veckor ställs han inför rätta i Storbritannien. En stat som, likt den svenska, inte säger att den förbjuder motståndet som sådant – bara det som anses vara extremt. Så de gör vad de alltid har gjort – anklagar för terror och marginaliserar de som hotar deras egna koloniala projekt. Underförstått finns ett annat motstånd, ett respektabelt, funktionellt och statsvänligt. I filmen ”Kneecap” hörs liknande tongångar. Här finns karaktärer som också vill bevara ursprungsspråket, men som inte vill kladda ner sig med hela språkdräkten utan i stället begränsar sig till att hävda dess skönhet. Kneecaps sätt är fel, anser dessa kritiker. Om språket ska överleva – samma språk som överhögheten ansett vara barbariskt – måste nyttan framhållas. Så förflyttas idén om rättigheter till något man ska göra sig förtjänt av. Bara de som kan bevisa sin oskuld – som på maktens manér kan bete sig och visa sig duktiga – kan återta det som tagits ifrån dem. Kanske får de till slut tala iriska eller bo på de platser som britterna tilldelar dem.
De som vill beröva andra människor deras formuleringar, och ta ifrån dem deras ord, kommer hävda att det finns bättre sätt att protestera på. Ni får finnas, säger dem, så länge ni gör som vi säger.
Men det som kan kännas som en delseger kommer snart visa sig vara det motsatta. Villkorade rättigheter är nämligen inga rättigheter alls. Makten är intakt, bestämmer vem som ska ha och vem som ska bli förvägrad. Har man verkligen återtagit sitt språk, sin plats, sin mänsklighet, om alla dessa saker är villkorade efter hur man beter sig? I filmen om Kneecap blir de som försökt underställa sig makten omkörda av hiphop-gruppen. Ungdomar som tidigare inte brytt sig nämnvärt om iriskan, upplever plötsligt att någon faktiskt talar deras språk. Bandet lyckas via spretiga omvägar föra vidare det språk som kolonialmakten förkastar.
Och folk kommer säga att det finns bättre sätt att kämpa på.
Folk kommer säga att de ger motståndet mot britterna dåligt rykte.
De som vill beröva andra människor deras formuleringar, och ta ifrån dem deras ord, kommer hävda att det finns bättre sätt att protestera på. Ni får finnas, säger de, så länge ni gör som vi säger.
Men vi vet ju vad de säger. Och vi vet ju vad de gör. Våra regeringar fortsätter att finansiera ett folkmord. Inget som någon säger eller gör kan vara värre än det.
Politiker försöker mjölka ut det sista ur sina institutioner: döm dem, fördöm dem, håll för allt i världen ordningen intakt! ”Det kan kännas hopplöst. Tro mig, jag känner ofta hopplöshet” säger Mo Chara från scenen.
Hade Göteborgs kommunpolitiker fått bestämma hade artisten inte fått stå här ikväll. Hade makten fått som de ville hade deras egen politik inte blivit synad i sömmarna på en storbildsskärm i Slottsskogen. De hade kunnat hävda att Kneecap är ett undantag, snarare än en del av en rörelse. Men nu står de här. Och Mo Chara säger: ”Det här är större än Kneecap, större än alla oss tillsammans.”
