Gågator blir bara döda ytor och trist shopping
Jag måste svära i miljökyrkan
Har staden tystnat? Ja, inte lika mycket som den snart kommer att göra, när bara ljudet från däck mot asfalt blir vad vi hör från trafiken. Men trots allt mycket. Tänk på ljuden: lekande barn på innergårdar? Nej. Gatumusik? Nej. Klubbar, konserter, rave? Nja: klubbdöden är tröskad och funnen aktuell. Ljuden från kringleder, gatuarbete, byggarbetsplatser. Ja, de finns absolut, liksom sopbilar, glassbilar och helt vanliga (gamla) bilar med rostiga rör.
Stadens ljud kanske bara har blivit tråkigare, lite mindre av glädje mer av arbete. Alla de där möjliga mötena, de nya kontakterna, som ju karaktäriserar en stad sker knappt eftersom alla lyssnar i egna lurar eller blygt undviker alla sammanhang utom de helt nödvändiga.
Författaren Isak Gröndahl skriver inspirerat i DN om det offentliga rum som tystnat men kanske också ruttnar. Delvis på grund av våra digitala bubblor, delvis på grund av förbudsivrande SL. De få coverspelande gitarrister jag stöter på nere i någon t-banegång blir mer som en pinsam rest från förr än som något som sätter sin prägel på staden.
I en konstrecension av den danska utställningen ”I skogens tid” frågar sig Jenny Maria Nilsson hur människor kan vara så säkra på vad som skrämmer dem mest, skogen eller staden. För min del är jag hundra procent säker på att skogen skrämmer. Staden skrämmer mig, med få undantag, aldrig. Det är därför jag kastar mig över en nyutkommen Timbro-antologi: ”Anarki, stad och utopi” (red Grönbäck, Starfeldt & Johansson Heinö) – en tydlig vinkning till Robert Nozicks ”Anarki, stat och utopi” från 1974 med sina libertarianska, nyliberala argument.
Mötesplatser som uppstår av slump, utan fulladdad plånbok, tycks vara färre.
Men nattväktarstaten är inte helt närvarande i antologin. Många av bidragen är ganska opolitiska, de ger mest en vibe, av storstadskärlek. Det stora temat är att Staden som sådan – gärna den större metropolen – hyllas för kreativitet, framåtanda, blandning av människor. Sitt anarkiska tillstånd.
Bara Timbro kan komma undan med att på olika sätt dissa landsbygd och småstad utan att anklagas för elitism/ytlighet/folkförakt. Det är ju bara så det är! Dock bidrar Johansson Heinö med ett intressant kapitel om de liberala städernas pakt i nationalistiska och konservativa stater: 2019 fann borgmästarna i Warszawa, Bratislava, Budapest och Prag varandra, då frihetliga öar i brun sumpmark. Denna pakt har sedan vuxit med fler städer, och staden som idé verkar vinna mark. Kanske. Här ryms också en längtan till den mer levande, mindre tillrättalagda staden och mellan raderna kanske rentav till en stadsstat.
Vi har i större städer fått fler restauranger, fler caféer, barer, platser att träffas utanför det egna hemmet. Men samtidigt: mötesplatser som uppstår av slump, utan fulladdad plånbok, tycks vara färre. Eller rättare sagt: det där med att den större staden blir en kreativ hubb för att den tvingar sina invånare att relatera till, om än inte umgås, med främlingar – det stämmer inte, längre? Åtminstone inte här.
Det finns två teorier om städers uppkomst – handels- respektive administrationsteorin. Klas AM Eriksson beskriver detta och låter de två perspektiven leva kvar till vår tid genom att diskutera staden som organism eller staden som maskin. Fritt växande eller planerad, underifrån eller uppifrån. Alla vill nog ha en balans, lite både och, men i nyliberala kretsar är staden som maskin något av ett rött skynke. Allt som tillkommit efter 1947 års stadslag döms ut som ”funktionssocialism. Nåväl!
Bortsett från det röda skynket finns det en sorglöshet hos den borgerlighet som stavas Timbro. Kanske löper den samman med de enkla lösningarnas primat: det finns inga problem som inte kan elimineras med hjälp av marknad, kommers, äganderätt.
Den där sorglösheten är lite tröttsam, men också gullig. Allra längst ut i blomsterängen befinner sig Fredrik Kopsch när han menar att en tydlig äganderätt är lösningen på till exempel konflikter om renoveringar som leder till så höga hyreshöjningar att hyresgästerna inte har råd att bo kvar, så kallade renovräkningar. Fastighetsägare ska givetvis, enligt Kopsch, ha full bestämmanderätt över sin egendom. Gillar man inte förändringar får man köpa huset och därmed bestämma själv. Liknar inte det någon sorts ockupation? Inte mig emot. Men lite väl anarkistiskt för att komma från den tankesmedja som samarbetar med Oikos?
Och hur var det nu med de där däcken mot asfalten, framtiden med de tysta elbilarna? Den snart ännu tystare staden? Det är förstås inte bara bensinfordonens död (vilket jag förstås välkomnar), det är också gågatans utbredning. Jag måste ändå svära i miljökyrkan: Gågator blir tyvärr bara livlösa ytor eller trista shopping- och restaurangstråk. Scenografier för manusstyrd samvaro om någon frågar mig. Kanske är det också på den lilla plätten jag och Timbro förenas – i att bejaka någon form av kaos.
Ulrika Stahre är redaktör och kritiker på Aftonbladet Kultur, ansvarig för konstbevakningen.
