Inget är roligt med superkroppen längre
En klassisk kvällstidningsgenre har gått i graven
Agneta Sjödin, Rickard Olsson och Måns Möller har haft den. Charlotte Kalla, Mikael Persbrandt och Stefan Schwartz likaså. Alexander Skarsgård och Britt Ekland.
Superkroppen.
Denna klassiska kvällstidningsinstitution. Den ouppnåeliga utformningen av människa byggd på utmejslade muskler och en nära farligt låg fettprocent. I min kulturkanon har superkroppen en given plats.
Jag minns när det pratades på ett redaktionsmöte back in the day om att politikgänget hade en riktigt bra superkropp på g. Göran Hägglund. Jag tror aldrig att det blev något av med den. Men de var de bästa. De oväntade.
Något har dock hänt. Superkroppen som en tjo-och-tjimmig genre är död. Den somnade stillsamt in och nu dansar Instagram, Enhanced games, Ozempic och kroppspositivismen i en ohelig allians på dess grav.
Följer man idrottsstjärnor och kändisar ger algoritmen en så mycket kropp att man blir mätt. Samtidigt säger samhällsklimatet att kroppen inte bör diskuteras. Måbraismen. Och sprutorna som devalverar insatsen. När Sasha Baron Cohen poserade för ”Men’s fitness” 2023 och nämnde Ozempic slog han spiken i kistan för superkroppen. Nu återkommer den endast sporadiskt som dödsryckningar i form av en Armand Duplantis här och en Anthony Elanga där. Men aktiva idrottsstjärnor smäller ändå tyst. Som små ofrivilliga fisar.
Men en gång fanns det också något kul med konceptet kroppen – överlag
Missförstå mig inte nu. Detta är inte en text om kroppshets. Superkroppen har alltid varit problematisk, och har alltid byggts på lika delar självhat, disciplin, torsk och broccoli. Men en gång fanns det också något kul med konceptet kroppen – överlag. Även utan superepitetet. Den var inte lika laddad.
Jag minns en undran i spalten ”Fråga Malena” i Aftonbladet på den gamla goda tiden. Frågeställaren tyckte det var skönt att stoppa upp karamellen turkisk peppar i anus och undrade om det var normalt. Självklart, ansåg Ivarsson, men rekommenderade att lägga pastillen i en liten påse för att det nog kunde irritera tarmen. Ni hör ju. Kul! Hade frågan ställts på valfritt internetforum i dag hade svaret snarare varit ”Jävla hora”.
Jag läser om unga tjejer som är vilsna efter larmen om kvargbrist i butikshyllorna. Om backhoppare som gör penisinjektioner för att fylla ut dräkterna. Och skolungdomar som vägrar duscha på skolgympan för att det inte finns privata duschbås. Kroppen har blivit ett ok.
En gång var superkroppen en evigt ung och barbröstad, leende Peter Siepen på rullskridskor – nu frontas den i SVT-dokumentären ”Dödliga drömkroppar” av tre deppiga danskar som blivit lurade att injicera sig själva med paraffinolja. ”Fuck om jag dör ung, bara kistan är tung.” De har knutor över hela kroppen och så ont att de inte kan duscha utan hjälp.
Den har blivit bra sorglig, superkroppen. Vila i frid!
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
