Att skildra barns död är journalistiskt självklart
Anna Nachmans logik är omöjlig att följa
”Att skriva om lidande ger mycket respons. Det är journalistikens hötorgskonst.” Det säger Fokuskrönikören Anna Nachman i en radioessä i P1, där hon reflekterar över hur barns lidande skildras i medier.
Hennes grundtes är att döda och lidande barn exploateras av journalister, vilket hon menar manipulerar läsare och tittare. Det tycks vara särskilt bildjournalistik hon vänder sig emot – som exempel på ”manipulation för politiska syften” nämner hon ”en naken flicka täckt av napalm, en drunknad tvååring med ansiktet begravt i den våta sanden”. Sannolikt syftar hon på två ikoniska bilder: den från Vietnamkriget av den då nioåriga Kim Phuc samt den på Alan Kurdi, flyktingpojken som under flyktingkrisen 2015 spolades upp på en turkisk strand.
En sak är jag och Anna Nachman överens om: bilder som dessa, och andra som visar barn i nöd, väcker känslor. Men medan jag tycker att det är bra att vi blir berörda och engagerade, tycker Anna Nachman att det är dåligt – att det liksom är fusk att visa hur barn drabbats. Eller ”journalistisk lättja”, som hon skriver. Det är inte bara sentimentalt utan kan också bli farligt, ”spraka igång ett vanvettigt raseri” som får oss att vilja skylla lidandet på någon.
Ja – och? Om barn skadas och dödas i krig ska journalister givetvis rapportera om det, även i bild. Att det kan väcka starka känslor är inget skäl att låta bli. Och när det gäller just krig så finns det också någon att skylla på, bomber och missiler är inga naturkatastrofer utan faller efter mänskliga, medvetna beslut. Även detta ingår i det journalistiska uppdraget att rapportera om, och att sätta i sitt sammanhang.
Kanske beror våra olika synsätt på att Nachman knappt gör skillnad på journalistik och propaganda, i sin essä vinglar hon hit och dit mellan begreppen. Bland annat landar hon i att vår empati för barn i nöd, de tårar vi fäller, kommer att leda till fler barn i nöd; en logik som faktiskt är omöjlig att följa.
Men det är inte bara journalistikens uppdrag vi ser olika på, Anna Nachman och jag. I sin essä skriver hon också att ”den som sörjer namnlösa, gråtande barn ser sig själv som en god människa”. Formuleringen får mig att haja till – själv tror jag att i den empatin bor just sorg och medlidande, kanske med ett inslag av hopplöshet om barnet är ett offer för ett krig som ingen tycks vilja stoppa. Men att för den skull se sig själv som god? Det får stå för Nachman själv, kanske fungerar hon så – sörjer namnlösa barn och ser sig därför som god, eller om hon inte sörjer dem alls.
Det är ett svårt och grannlaga arbete att rapportera om barn som lider. Jag kan lova Anna Nachman och andra att alla redaktioner sitter på bilder i sina arkiv som inte går att publicera eftersom det lidande de visar är för otäckt, för omöjligt att ta in. Men emellanåt – som med bilderna på Kim Phuc och Alan Kurdi – så lyckas journalistiken i en enda bild fånga en hel katastrof. Det är varken hötorgskonst eller manipulation.
Anna Andersson är redaktör på Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: Sveriges farligaste parti, tjejtidningar på 90-talet & hjärntvättad underhållning
