Orimlig reaktion när frun skärs upp som en pizza
Netflix gör serier för tittare som inte tittar
Jag tittade nyligen på en Netflix-serie vid namn ”His & hers”. Det skulle jag inte ha gjort. Alltså bokstavligen – det var inte meningen att jag skulle se vad som hände på skärmen. Streamingbolaget hade nämligen räknat med att jag skulle tittat på en annan skärm. Detta fenomen, kallat för ”casual watching”, eller writing for second screen, innebär att Netflix börjat utgå från att deras prenumeranter inte ser vad de tittar på, utan att de istället stirrar på sina mobiler.
Nu låg jag ändå där mot alla odds, med blicken på tv:n. Fram träder en helt osannolik gestaltning av en man i kris. Hans fru har just blivit mördad – brutalt uppskuren med kniv – och maken har just mottagit den tragiska nyheten. Poliserna anländer till hans hus och går rakt in i dialogen.
Polis 1: ”Beklagar sorgen, sir.”
Polis 2: ”Vet ni varför er fru parkerade i skogen på natten?”
Mannen tvekar inte, utan svarar omedelbart: ”För att knulla, antar jag. Jag har diabetes och hjärtsvikt. Min erektionsförmåga är minst sagt bristfällig.
Polis 2: ”Gjorde det er inget att er fru var otrogen?”
Maken: ”Det är att gå till överdrift. Jag bad ju inte om hjärtbesvär. Men jag klandrade inte Rachel. Ung kvinna, starkt libido”.
Jag tittar förvirrat på mannen på tv:n. Än är han inte klar, gubben.
Maken: ”Hon gillade bilar. Hon älskade lastbilar.”
Polis 1: ”Bilar och lastbilar?”
Maken: ”Att kopulera i dem. Hon tyckte att det var spännande, snuskigt”.
En synnerligen unik reaktion på det faktum att ens fru har blivit uppslicad som en pizza, men också en helt vanlig dialog i Netflix universum. Manusförfattare som jobbar för bolaget berättar hur en viss sorts feedback blivit allt vanligare under de senaste åren, de uppmanas nu att skriva replikerna där ”karaktärerna ska redogöra för vad de gör, så att tittare som har på programmet i bakgrunden kan hänga med”.
Tittare som inte tittar? Inga problem, så länge ljudmattan tillfredsställer dem tillräckligt för att de låta showen rulla.
I Will Tavlins välskrivna djupdykning om streamingbolaget i N+ Magazine går han pedagogiskt igenom hur företaget omstöpt och krossat stora delar av tv- och filmbranschen. Netflix främsta mål är inte att servera kvalitetsprogram till sina prenumeranter, utan att se till att kunden inte stänger av. ”Aldrig tidigare har en grupp studior fått så stor kontroll över produktion, distribution, visning och mottagande av filmer genom att göra filmer som ingen bryr sig om eller minns”, som Will Tavlin skriver. Han exemplifierar med denna dialog från Lindsay Lohan-filmen ”Irish Wish” (min övers.):
”Vi tillbringade en dag tillsammans”, säger Lindsay Lohan till sin älskare och fortsätter: ”Jag erkänner att det var en underbar dag, med dramatiska vyer och romantiska regn, men det ger inte dig rätten att ifrågasätta mina livsval. I morgon ska jag gifta mig med Paul Kennedy.”
”Nå”, svarar hennes älskare. ”Det här blir sista gången vi ses, för när det här jobbet är klart så drar jag till Bolivia för att fotografera utrotningshotade trädödlor.”
Detta experiment, att fördumma tv-serierna till den grad att de ska bli begripliga när vi tittar bort, har istället skapat helt obegripliga karaktärer. De är ultrasjälvmedvetna, saknar hemligheter och är redo att dela med sig av information precis hela tiden. En helt ny art har väckts till liv, som knappt kan kallas mänsklig.
Borta är inte bara undertexterna och subtiliteten, utan hela det cinematiska hantverket – att berätta i bilder. Som ett sorts svar på algoritmunderhållningen släppte fem filmskapare, däribland regissörerna Milad Alami och Isabella Eklöf, ett nytt Dogma-manifest i fjol. 2025 hade det gått trettio år sedan det första, legendariska manifest som gav upphov till filmer som ”Festen” och ”Idioterna”, och precis som i föregångaren består Dogma25 av en rad förhållningsregler som filmskaparna förbinder sig till. Det som vid första anblick kan tyckas pretentiöst – att regissörerna inte får använda sig av internet i någon del av den kreativa processen, och att åtminstone halva filmen måste vara utan dialog – känns i ljuset av Netflix fullständiga utarmning av filmhantverket som en frisk fläkt.
Frågan är bara om någon kommer att titta på de nya dogma-filmerna. I The Atlantic berättar en rad professorer att till och med deras filmstudenter har svårt att sitta igenom en hel film utan att börja kolla på sina telefoner.
Det finns ett svar här för de som fortfarande tror att konsten har ett värde: att mota ointresset med nya berättelser, att tro att det man gör är tillräckligt intressant för att någon faktiskt ska kolla på det.
Det kommersiella gensvaret är ett helt annat. Netflix omfamnar omedelbart hjärnrötan och hänger sig åt att finansiera bakgrundsbruset till vår egen undergång. Så blir fördumningen självförverkligande: varför ska vi ens försöka ta in det som sker i bakgrunden, när det som sker i bakgrunden designats för att vi ska slippa anstränga oss?
Jag sliter blicken från ”His & Hers” och kollar ner i min telefon. Någonstans i fjärran hör jag mannen fortsätta prata om sin fru som just blivit brutalt mördad. ”Vi hade en överenskommelse. Inte hemma, inte i Dahlonega och inga namn. Män, kvinnor… Rachel hade helst sex med folk hon inte brydde sig om…”.
Café Bambino
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
