Så här ser normalisering av fascism ut i praktiken
Näthögerns skrämselmetoder tvättas rena av Moderaterna
I veckan beskrev tidningen Dagens ETC i en granskning hur Sverigedemokraternas propagandamaskin fungerar. Ett exempel: partinära tv-kanalen Riks köper in material från högerextrema aktivister. De använder provokation som metod, och filmar sedan reaktionerna de får. Det riktar exempelvis in sig mot personer inom fackföreningsrörelsen eller Palestinademonstranter. Trakasserierna fyller två syften: dels skapar det skräck hos dessa rörelser, och dessutom skapas content som kan spridas i sociala medier. Jag har själv – liksom många andra journalister – varit utsatt för dessa metoder och vet hur obehagligt det är, hur effektivt och farligt. Det är fascism som praktik.
Jag hör allt oftare från journalister, tjänstemän på myndigheter, kommunpolitiker och folk som jobbar inom facket att en rädsla sprider sig. Funderingar om vad man kan säga, vad man vågar uttrycka, vad nästa steg är och om det finns risker med att säga ifrån. Rädslan är inte diffus utan specifik. Den handlar om hot från just denna nätmiljö.
Samma vecka som Dagens ETC avslöjade de högerextrema nätverken kom en annan nyhet. Statsminister Ulf Kristersson höll presskonferens med SD-ledaren Jimmie Åkesson och meddelade att han inte längre såg några hinder mot att släppa in honom i regeringen. Därmed är den långa resan för Moderaterna i stort sett fullbordad och det som ansågs otänkbart för några år sedan anses idag vara självklart. Ett parti med rötterna i nynazismen och ett politiskt program med fokus på massdeportationer av invandrare ska släppas in i Rosenbad.
Sverige styrs redan idag – som den tidigare riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Ali Esbati påpekade i en intervju – av den av de mest högerradikala regeringarna i Europa. Det är som att vi knappt reagerar längre på det ena mer hårresande förslagen efter det andra. 13-åringar i fängelse, deportationer av tonåringar, massutvisningar av människor som bott här i decennier. Retroaktiv lagstiftning och gummiparagrafer om vandelsbrott, framlagda till riksdagen av en migrationsminister vars son varit med i en våldsbejakande, högerextrem milis. Det som pågår är djupt, djupt skrämmande.
Lägg till detta denna nästan totala, iskalla tystnad från det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna. Som invänder lite i marginalen, men aldrig om själva kärnan. Som verkar vilja regera landet ungefär som Kristersson, bara med lite mindre vulgär retorik.
Jag fastnade för beskrivningen av glappet mellan nazisternas våldsamma metoder och det totala förnekandet av samma metoder i offentligheten
I dessa dagar tänker jag på de människor som statsministern offrar för sitt samarbete med Åkesson. Tonåringarna som skickas iväg från sitt hemland till platser de aldrig besökt, människorna som skickas ut efter årtionden av vanligt liv i Sverige. Men också på personer som liberalen Jan Jönsson, som berättat hur han utsatts för hatdrev från de sverigedemokratiska stormtrupper Dagens ETC har kartlagt. Eller journalister som Expressens Anna Gullberg som blivit utsatt för en annan av näthögerns metoder – strategiska anmälningar till socialtjänsten som gör livet till ett helvete.
Förra veckan såg jag ”En tysk mans historia” på Stadsteatern i Stockholm, med en mästerlig Gerhard Hoberstdorfer. I pjäsen beskrivs 30-talets Tyskland, och hur tafatt samhället stod emot nazismens alltmer brutala segrar. Vittnesmålet kommer från Sebastian Haffner, en vanlig medborgare med liberala värderingar som beskriver normaliseringens psykologiska och politiska mekanismer. Jag fastnade för beskrivningen av glappet mellan nazisternas våldsamma metoder och det totala förnekandet av samma metoder i offentligheten. Hur de gjorde allt för att majoriteten i det längsta skulle kunna fortsätta känna sig trygga, samtidigt som demokratin avskaffades steg för steg.
Sverige är, precis som Ali Esbati sa, redan idag ett extremt land. Och nu tas ännu ett steg när dessa fascistiska, hotfulla miljöer för repression och hot i praktiken tvättas rena av statsministern. Jimmie Åkesson ska bli integrationsminister, sägs det. Vilket mörkt, grymt skämt.
Café Bambino
