I ett dygn lyssnar jag på Musikhjälpen oavbrutet
Allt är tillåtet i krig och kärlek och brainstorming
Jag älskar övertydlighet och jag älskar välgörenhet. Jag älskar godhet. Jag älskar individen och kollektivet. Jag kan tycka att godtycklighet är rätt vackert. Ondska kan vara intressant. Det existerar ingen inneboende ära i det konträra, men bland det bästa som sagts i år, i ett svenskt kultursammanhang, var Alice Stenlöfs bevingade ord: ”Jag är inte redo att dö för Sverige. Jag känner inte så starkt för det här landet, om jag ska vara helt ärlig.” Häromdagen skrev jag orden självmord och vinterskrud bredvid varandra och jag tyckte det var fint så. Det passade ihop. Ett självmord i vinterskrud. Den alternativa nationalsången Ted Ström aldrig skrev.
Signerat anteckningsblock av Elisabeth Svantesson. Ledande bud 95 kronor.
Jag skriver det här i depraverat clownsmink, vilket är en slump, jag lovar. Det blir bara alltid så. Jag har lyssnat på Musikhjälpen i ett dygn, oavbrutet, jag lovar. Som tur är inföll detta asociala beteende med att min familj är på dåligt humör. De är på dåligt humör eftersom de måste leva med mig. De ignorerar mig och jag ignorerar dem, för att barn har rätt att gå i skolan. Jag är romantiker och jag är död. Min dotter är överintelligent, men också rätt feg för sin ålder. Hon kom dock på en perfekt spökhistoria häromdagen. Hon sa, på tal om ingenting: ”Det här är inte läskigt för mig, det var en gång en flicka och hon dog direkt.” Låt mig parafrasera: den här texten swishar likt en snöängel in i framtiden.
Det finns vissa saker man inte kan vara ironisk kring. Barncancer är en sådan sak, Musikhjälpen en annan. Ursäkta objektifieringen. Det är inte saker. När jag skriver att man inte kan vara ironisk kring barncancer och Musikhjälpen – missförstå mig rätt. De tre magiska orden. Naturligtvis kan man det. Man kan vara nästan vadsomhelst som inte är olagligt. Detta är inte en katt i närheten av het gröt. Jag har varit kroniskt ironisk kring barncancer sen jag hade det i formativa år och låt mig säga såhär: ”Barn och cancer hör ihop.” Gäsp, säger du. Ja, jag vet. Men 70 procent av katterna och snöänglarna kring julbordet hos plastsvärfar sätter lättölen i halsen. Och det är okej! Men det är också, vad ska jag säga… det är någonting. Det är min ingång till Musikhjälpen. Till Sverige.
Signerat anteckningsblock av Elisabeth Svantesson. Ledande bud 315 kronor.
Lunch med Johan Forssell. Ledande bud 1230 kr.
Jag vill inte vara medlem i en aktiv klubb som… och så vidare… Tänk om den ironiska poesin egentligen var utilitaristisk, hela den här tiden? Tänk om den var aktivism? Samma mekanismer som fick mig att säga ja på studs när en osnuten edgelord till redaktör på TV4 i princip tvingade mig att uttala mig positivt om doping-OS (ryktet om min artighet är inte starkt överdrivet), så är min direkta impuls när Aftonbladet Kultur ber mig att lyssna på Musikhjälpen i ett dygn att driva med detta fina, vackra, goda, bra. Varför? Vi räknar till tre. Jag auktionerade ut en hemskt ful blyertsteckning, ett porträtt av en slätrakad Knausgård, under pandemin. Då var kärlekens torg typ i Globen. Jag minns inte vad min teckning gick för, men jag minns att det var gott. Jag skrev några dikter i livesändning och nio flickor sprang omkring mig med sina dresserade vita kaniner.
Nu spelar Musikhjälpen Lil Waynes ”A Milli”. Det är otroligt bra. Muthafucka', I'm ill, not sick. And I'm okay, but my watch sick. Yeah, my drop sick, yeah, my Glock sick. And my knot thick, I'm it. Jag älskar Musikhjälpen, men min dotter borde inte få gå i skolan. Hon har inte rätt till utbildning. Jag bara testar en grej här. Allt är tillåtet i krig och kärlek och brainstorming. Det lärde jag mig när jag var barn och fick gå i skolan. Jag anmäler mig frivillig, pro bono. Jag vill tjänstgöra i buren. Jag vill leda Barncancergalan. Jag tror att välgörenheten, som kulturell produkt, skulle må bra av lite dålig stämning. Av lite oförutsägbar förvirring. Av några transgressiva inslag. Vi kan börja med lite. Vi kan börja med några. Sprickor. Jag läste en essä av Johan Espersson häromdagen i Expressen, och jag tror att han har rätt. Svensk kultur skulle må bra av mer smaklöshet. Fler depraverade clowner. En skrattspegel mellan varje hyckleri. Men lyssna inte på mig. Det finns inget inneboende bra i en kultur som mår bra. Gröten är en lägereld. Katten är en snöängel kring het välgörenhet. Eller katten gör en snöängel av sperma och kräks, som jag skrev en gång. Jag är romantiker och jag är död. Alla ska med. Alla är lika mycket värda. Inga ord är tomma. Ytligheten är djup och tvärtom. ”Kom igen nu alla som jobbar i Hemtjänsten, nu swishar vi.” Jag tycker inte att ni som jobbar i Hemtjänsten ska swisha, men jag ser godheten. Jag ser att den är fin. Jag vet inte.
Spela CS med Douglas Thor. Ledande bud 300 kronor.
Jag ska swisha arvodet för det här till en annan bössa. Jag ska buda hem en bössa. Musikhjälpen spelar mycket Kent. Jag ska önska Nordpolens ”En meter under marken”. Sveriges alternativa nationalsång. Självmord i vinterskrud.
Café Bambino
Konstpodd: I själva verket
