Svensk yttrandefrihet är inte längre självklar
Det behövs krafttag innan det är för sent
Tongångarna från den amerikanska Maga-rörelsen har de senaste månaderna blivit allt hårdare gentemot Europa. Den amerikanske vicepresidenten JD Vance menar att Europa har ett yttrandefrihetsproblem. Det är sant, men inte på det sätt han tror.
Sverige och resten av västvärlden har länge definierat sig i motsats till olika auktoritära styren världen över. Men yttrandefrihet är mer än frihet från statlig censur. I ljuset av de senaste årens direkta och indirekta inskränkningar av yttrandefriheten blir det tydligt att den västerländska självbilden av ett liberalt, demokratiskt samhälle inte längre stämmer.
Vi tar det från början: Yttrandefrihet och yttrandejämlikhet är demokratiska grundvärden. Yttrandefriheten är till för att säkerställa ”ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”, som det står i den svenska tryckfrihetsförordningen. Men både rätten att fritt få uttrycka sin åsikt och allas likvärdiga tillgång till denna, yttrandejämlikheten, är förutsättningar för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Men i dag blir inskränkningarna av yttrandefriheten hela tiden allt fler. Ibland är det uttryckliga statliga begränsningar som när ett presidentdekret i USA förbjuder hänvisningar till ordet ”könsidentitet” eller som när den i Sverige för några år sedan klubbade utlandsspionerilagen begränsar meddelarfriheten. Ofta handlar det dock om någonting som är svårare att helt entydigt ringa in.
Ta utställningen "Rum för motstånd", om paret Valdemar och Nina Langlets antinazistiska motståndshandlingar under andra världskriget. Den ställdes in av Uppsala stadsarkiv med hänvisning till att man tyckte att delar av programtexten och de svastikaflaggor som ingick i utställningen potentiellt skulle kunna vara ett säkerhetshot, och att det var problematiskt på grund av dess ”dagspolitiska paralleller”. Detta är visserligen inte statlig censur, men det är helt klart ett yttrandefrihetsproblem.
Eller ta författaren Inti Chavez Perez bok ”Respekt, en sexbok för killar” som förra året förbjöds i Sydkorea. Efter påtryckningar från bland andra Sveriges författarförbund, sydkoreanska förlag och människorättsaktivister hävdes förbudet. Men glädjen var kortvarig. I vårt grannland Finland har politiker på minister- och Europaparlamentsnivå gått ut och förklarat att Chavez Perez bok är olämplig för barn och unga. Boken har funnits i fem år i Finland och Sydkorea, men det är först nu den skapar debatt. Det är inte boken i sig det handlar om, utan om konservativa politiska poänger på bekostnad av yttrandefriheten och litteraturen – i samma anda som det amerikanska presidentdekretet är skrivet.
Det finns naturligtvis långt mycket värre exempel på inskränkningar av yttrandefriheten runtom i världen. Sedan våren 2024 har Sveriges författarförbund uppmärksammat den allt längre listan från Committe to protect journalists (CPJ) över dödade journalister och mediearbetare i Palestina, Libanon och Israel. Den är fruktansvärd. Gaza är i dag världens farligaste plats för journalister. När Israel nu återigen har börjat bomba Gazaremsan är utsikterna becksvarta. Men även om vi ser flagranta yttrandefrihetsbrott runt om i världen får vi inte relativisera utvecklingen i Sverige. Det finns alltid värre exempel. Men alla yttrandefrihetskränkningar är förkastliga. Om vi vill vända utvecklingen vi ser i såväl USA som i Sverige, såväl i Sydkorea som i Palestina, så måste vi både förkasta de värsta kränkningarna och mota de många mindre inskränkningarna i grind.
Snart kan det vara för sent
Vi måste fördöma förstörelsen av bibliotek och bokhandlar i världen. Som för ett år sedan när Sveriges författarförbund uppmärksammade den massiva förstörelsen av arkiv, museer och bibliotek i Ukraina och Gaza. Och ödeläggelsen har fortsatt. För ett tag sedan meddelades att Edward Said-biblioteket i Gaza, det första engelskspråkiga biblioteket där, ligger i ruiner. Sedan dess har även den kände bokhandlaren Mahmoud Muna i Jerusalem gripits, och den israeliska armén har konfiskerat hans böcker – två gånger.
Men vi måste också se vad som händer på hemmaplan. I Norrköping begränsas elevers tillgång till böcker om transpersoner, och runtom i landet ställs författarbesök med svenska judiska författare in av säkerhetsskäl. Kulturarbetare som uttrycker solidaritet med det palestinska folket förlorar sina uppdrag – om de visar sig vara på grund av ängslighet hos arbetsgivaren är det mycket oroväckande. Tyvärr riskerar konsekvensen att bli densamma oavsett anledningen: kulturarbetare drar sig för att uttala sig politiskt.
Och Polisen föreslås få befogenheter att ”begränsa yttranden som kritiserar eller går emot regeringens syn på vad som utrikespolitiskt och säkerhetsmässigt gagnar Sverige”, som yttrandefrihetsexperten Nils Funcke konstaterar. Och så fortsätter det. Listan är lång.
De steg som nu tas i Sverige må förefalla förhållandevis små men de går i en bestämd riktning: mot ett slutet samhälle. Den yttrandefrihet som vi länge tagit för given i Sverige kan inte längre ses som självklar. Nu måste alla vi som värnar det öppna demokratiska samhället sluta upp. Sätta oss in i problematiken, förstå vilka grundläggande strukturer som hotas i sin grund, agera. Detta gäller för organisationer som Sveriges författarförbund, men det gäller inte minst för Sveriges politiker. Vi vill se krafttag för att stärka demokratin och yttrandefriheten. Nu. Snart kan det vara för sent.
Anja Gatu är ordförande för Sveriges författarförbund
