Samhället sviker – då står bibliotekarien kvar
Folk har ingen annanstans att vända sig
De andra har fallit ifrån en efter en, bara försvunnit eller ordnat retirerat, men hon står kvar. Det uppdrag hon från början var ålagd att utföra blir ibland satt på undantag men hur hårt hon än pressas tappar hon det aldrig ur sikte – det handlar ju om själva demokratin.
Nej, det här handlar inte om en hjälte på ett slagfält. Det är bilden som kommer för mig när jag läser rapporten ”Samhällets sista utpost? En rapport om läget för biblioteken och bibliotekariernas arbetsmiljö”, som fackförbundet DIK släpper i dag.
I den säger en av tre bibliotekarier att mer än halva arbetstiden går åt till att hjälpa besökare med ”samhällsservice”. Det kan vara sånt som att skriva ut och fylla i blanketter, hjälpa till med försäkringsärenden eller översätta eller tolka myndighetsbeslut. ”Banker, hyresvärdar, arbetsförmedling och socialtjänst hänvisar till oss”, citeras från undersökningens fritextfält.
Två av tre svarar att behovet av den här sortens hjälp har ökat de senaste fem åren.
Till det kan man lägga att bara 14 procent av de tillfrågade tycker att det bibliotek de jobbar på har tillräckliga resurser för att kunna genomföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. 57 procent tycker att det under de senaste fem åren har blivit svårare att klara av uppdraget. Arbetsuppgifter som får stå tillbaka när resurserna tryter är publik verksamhet – som författarsamtal, sagostunder, läsningar – läsfrämjande, inköp/gallring och arbete mot utpekade målgrupper, det vill säga i mångt och mycket det som gör att så många svenskar älskar sin bibbla.
57 procent säger sig ha varit med om våldsamma situationer
Att bibliotekarierna tvingas hantera så mycket annat än det de utbildades för beror på att alternativ saknas, folk har ingen annanstans att vända sig. Övriga samhället drar sig tillbaka, bankkontor stänger och forskning visar att mellan 1997 och 2017 minskade staten sin lokala närvaro med 40 procent. Det är en utveckling som fortsätter – regeringen har beslutat att under nästa år stänga de så kallade servicekontoren i ytterligare 35 kommuner. Bibliotekarierna i till exempel Lysekil, Piteå och stockholmsförorten Brandbergen kan nog räkna med en tillströmning av besökare som behöver hjälp, många funktionsnedsatta eller äldre som inte hunnit med i digitaliseringen.
Biblioteken får försöka fylla igen revorna i samhällsväven även på andra sätt. Det finns inte många andra platser där hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka får vistas utan att jagas bort – men det påverkar förstås arbetsmiljön. ”En ständig oro och dov rädsla för vad som kan ske. Vi har många människor att förhålla oss till och det tar mycket energi. Men det kan också kännas viktigt och meningsfullt, att vi gör skillnad”, citerar rapporten.
Våld och droger är också en del av vardagen: 57 procent säger sig ha varit med om våldsamma situationer, 47 att det har förekommit droghandel. Sifforna är i stort sett desamma som när undersökningen genomfördes för två år sen men nytt är att flera svarat att de misstänker att kriminella gäng rekryterar inne på biblioteket. Allt fler använder sig av den relativt nya möjligheten att porta individer men nivåerna är fortfarande låga. Sen lagen trädde i kraft den 1 juli 2022 och till och med juni 2025 har åklagarmyndigheten hanterat 57 anmälningar om tillträdesförbud, varav 33 av har beviljats (en portning gäller som mest i ett år).
En möjligen positiv förändring är dock att så kallad otillbörlig påverkan från politiker har minskat – fler upprätthåller alltså idén om armlängds avstånd mellan politiken och verksamheten. För den vars glas är halvfullt kan det bero på att de senaste årens debatt faktiskt gjort intryck och politikerna har backat. Är det halvtomt så kan man se att 17 procent av bibliotekarierna på folkbiblioteken upplever att det förekommer självcensur, att de självmant avstår från ämnen som de tror kan utmana. Oftast handlar det om hbtqi-frågor.
På många sätt är alltså våra bibliotek ett Sverige 2025 i miniatyr, med social oro och utsatthet, kriminalitet, digitala klyftor, snålblåst i transfrågan och brist på resurser. Med oro skriver DIK om allt snålare kulturbudgetar, på både nationellt och kommunalt plan, som gör det svårt att se hur utvecklingen kan vändas.
Samtidigt kan man önska att lösningen var så enkel som att skicka på bibblorna mer pengar – men det är uppenbart att problemen är mycket större än så. Läs igen: ”Banker, hyresvärdar, arbetsförmedling och socialtjänst hänvisar till oss”. Det är faktiskt orimligt. Hela bitar av samhället har försvunnit och det kan inte vara bibliotekens sak att täcka upp för det. Hon – 82 procent av de som svarat på enkäten är kvinnor – kan inte vara den enda som står kvar.
Fotnot: ”Samhällets sista utpost” bygger på en enkät som gått ut till DIK:s medlemmar. 1798 personer svarade, vilket var en svarsfrekvens på 43 procent. Undersökningen har genomförts vartannat år sen 2015.
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar…
