Filmpolitik handlar inte om en gnällig kulturelit
Berättelsen om Sverige lämnas över till Netflix
Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för sin prestation i ”Sentimental value”. Det är dessutom historiskt; aldrig tidigare har en internationell film fått en nominering i bästa manliga birollkategorin. Så bra är han!
Men tänk ändå om svenske Stellan hade nominerats för en roll i en svensk film. ”Sentimental value”, som totalt fick sensationella nio nomineringar, är ju norsk, regisserad av Joachim Trier. Innan Trier fick till denna internationella smash hit har han gjort bland annat ”Oslo, 31 augusti” (2011) och ”Världens värsta människa” (2021), båda urstarka filmer. Han är heller inte ett enstaka norskt stjärnskott; jag kan till exempel inte nog rekommendera Dag Johan Haugeruds djupt originella trilogi ”Sex”, ”Kärlek” och ”Drömmar”. En av de mest sedda filmerna i Norge förra året var Daniel Fahres storfilm ”Blücher” (svensk titel: ”The battle of Oslo”), som i december hade sålt 370 000 biobiljetter.
Men så är Norge också ett land som satsar på sin filmindustri. Som Anna Croneman, vd för Filminstitutet, skrev i DN i veckan uppgår det norska nationella filmanslaget till 976 miljoner kronor – i Sverige, där vi är nästan dubbelt så många, ligger det på 522 miljoner kronor. Här har anslaget till ny film inte räknats upp på tio år, vilket givet hur mycket priser och omkostnader har ökat i praktiken betyder en rejäl minskning.
Norrmännen verkar också gilla vad de får för pengarna: förra året var mer än 30 procent av de sålda biobiljetterna till norska filmer. I Sverige utgjorde den svenska filmandelen 12 procent.
Det finns en politisk medvetenhet om att svensk film släpar efter. En utredning är gjord och väntar på att bli proposition, som ska komma i juni. Där finns frågor om filmarkiv och olaglig ip-tv men den springande punkten är förstås finansieringen av ny film. Kommer en moderat minister orka lägga fram utredningens förslag om en streamingavgift? I utredningen utgör den en tredjedel av en tänkt framtida filmfond, och utan den är risken stor att det bara blir en tumme.
Carl-Oscar Bohlin – förutsägbar som slutkyssen i en rom com
Den senaste tiden har Filmsverige syrligt kommenterat det faktum att kulturminister Parisa Liljestrand varken kom till Guldbaggegalan eller kommer att visa sig på Göteborgs filmfestival, som invigs i dag – man har förstås inte glömt hennes avhyvling vid förra årets festival. Det har i sin tur fått den ständigt konfliktsökande ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin – förutsägbar som slutkyssen i en rom com – att gå ut och pipa om kulturelitens ”jättebebisar”. Men som Eva Hamilton, ordförande för Film- och tv-producenterna, sa vid Filminstitutets vårpresentation i veckan, så är det faktiskt inte Liljestrand som är den viktiga här utan finansministern. Det är Elisabeth Svantesson som måste övertygas om betydelsen av en stark, svensk filmproduktion.
Jag hoppas att både hon och Bohlin läser Anna Cronemans välformulerade appell för svensk film. The storyline är inte den om en gnällig kulturelit som vill vigga bidrag, utan det handlar om hur och vem som ska berätta om Sverige, för oss som lever nu och för dem som kommer sen. Att lämna det till Netflix tror jag vore ett enormt misstag.
På Filminstitutet i onsdags presenterades för övrigt 26 svenska filmer som ska ha biopremiär under det första halvåret – för barn, dokumentärer, komedier och dramer. Oscarsmaterial? Det låter jag vara osagt. Men jag kommer definitivt att se ”Värn” i regi av John Skoog, premiär den 27 februari.