Ordet integrationsskuld är fegt och obehagligt
Det värsta är att sossarnas dubbelspråk är avsiktligt
I veckan hände en ovanlig sak. Något blev tydligt, för en gångs skull.
Det skedde inom Sveriges största parti, Socialdemokraterna, och har därför – i alla fall potentiellt – stor betydelse.
Bakgrunden är att det i Sverige just nu pågår brutala deportationer av fullt ut integrerade svenskar. Tonåringar som levt hela livet här skickas i väg, familjer splittras.
Anledningen är den omläggning av migrationspolitiken som Socialdemokraterna i riksdagen själva varit med och röstat igenom. De ventiler som tidigare fanns för en sorts absolut lägstanivå av anständighet är borta.
Effekterna av detta i form av allt fler grymma utvisningar börjar nu bli synliga. Och det som hände var att vanliga partimedlemmar i Socialdemokraterna började förstå det. Det kan verka sent, yrvaket. Men faktum är att de flesta inte förstått förrän nu hur brutal politiken faktiskt blivit.
Den utlösande faktorn var när socialdemokraten Ida Karkiainen fick frågor i Dagens ETC om varför Socialdemokraterna inte ville rösta för ett förslag som syftar till att stoppa utvisningarna av gymnasieungdomar som vuxit upp i Sverige. Hennes svar var att hon inte var redo att kompromissa om migrationspolitiken.
Hon talade även om en ”integrationsskuld” som måste ”betas av”.
Där brast det äntligen för många socialdemokrater. Vad menade hon? Är 18-åriga svenskar en ”skuld”?
Reaktionen måste förstås mot en bakgrund där hetsandet mot invandrare i den politiska debatten har nått orkanstyrka. Ebba Busch pratade i veckan om vikten av ”att hålla packet borta”, med ett språkbruk som lät som hämtat från Donald Trumps rasistiske rådgivare Stephen Miller, Johan Forssell pratar om somalier som kriminella. Regeringen vill införa lagstiftning för att kunna beröva människor sina medborgarskap, i migrationspolitiken genomförs stora förändringar, perverst nog retroaktivt vilket gör att de besked människor fick från svenska myndigheter för bara ett par år sedan inte gäller längre.
Det stora problemet, det som gör människor förtvivlade är att Socialdemokraterna verkar helt blinda för vad detta taktiska spel får för konsekvenser
Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte vill ha en konflikt med högern i migrations- eller kriminalpolitiken, och att det är därför de lägger sig platt. Förra året klarade partiet inte ens av att säga nej till att barn ska slängas i fängelse (och nej att dra gränsen vid 14 i stället för 13 år räknas inte).
Ordet ”integrationsskuld” är intressant eftersom det befinner sig i ett slags gränsland, en gråzon. Det är ett ord som i sin byråkratiska undfallenhet är öppet för en rasistisk tolkning, det vill säga att det är svarthåriga människor som är problemet, ”skulden”. Men det kan också tolkas som att skulden är ekonomisk, strukturell.
Detta glidande dubbelspråk är avsiktligt. Det är precis här Socialdemokraterna vill befinna sig.
Problemet som uppstod denna vecka var att dubbeltydigheten inte längre gick att upprätthålla. Partimedlemmarna krävde svar – vad avses egentligen? Är 18-åringar som levt i Sverige hela livet ett problem eller inte?
Inför denna enkla fråga vred sig partiföreträdarna som maskar.
Magdalena Andersson sade först att hon väntar på att Johan Forssell ska ta ett initiativ i riksdagen för att införa en ”ventil”, varpå Forssell svarade att han absolut inte lovat något sådant. Vilket inte bör förvåna någon eftersom migrationsministern är så nära en Sverigedemokrat man kan komma inom Moderaterna.
Till slut, på lördag eftermiddag, kom ett mer tydligt uttalande. ”Jag tror att alla med sunt förnuft inser att det här är fel”, sade Ida Karkiainen nu. Två år efter att Socialdemokraterna i riksdagen röstat för precis den här politiken.
Det stora problemet, det som gör människor förtvivlade, är att Socialdemokraterna verkar helt blinda för vad deras taktiska spel får för konsekvenser. Det är som att de saknar insikt för vad den rörelse de representerar spelar för roll i människors förståelse om Sverige (och då menar jag oavsett om de sympatiserar eller röstar på partiet eller inte). För faktum är att även om Socialdemokraternas ledning själva tycker att de enbart gör en nödvändig taktisk manöver när de vägrar ta konflikt i grundläggande värderingsfrågor, så innebär förflyttningen i realiteten något mycket större. Det som sker är att den politiska kraft som historiskt stått för en annan människosyn än högern eller SD, nu inte längre förmår formulera något motstånd.
Det är betydelsebärande, och mycket smärtsamt.
Till slut, ytterligare några rader om detta ord, integrationsskuld. Sverige är ett djupt splittrat land, om detta råder inget tvivel. Segregationen skapar fattigdom och nöd. Någon bär ansvaret för det som skett. Men vem?
För ett par år sedan sade den socialdemokratiska politikern Lawen Redar att ”samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” för att bryta segregationen. Det var sant, pekade mot politikerna själva och vad som skulle kunna sägas vara en massiv investeringsskuld, en jämlikhetsskuld. Problemet, för socialdemokraterna, är att det i ett sådant resonemang krävs en uppgörelse också med deras egen roll.
Jag vet inte om det är fruktbart med allt detta prat om skuld, jag skulle hellre se en politik som pekade framåt, som pratade om gemenskap och möjligheter.
Men om skulden för var vi befinner oss nu ändå ska fördelas, så är en sak säker: den ska inte bäras – eller betalas i lidande – av 18-åriga gymnasieelever.
Cafe Bambino: Kris i Norge, nya Epsteinfiler och könstillhörighetslagen
