Vara rösten till Mia Räv i nya Bamse? Absolut!
Kulturarbetare förväntas tacka ja till vad som helst
När min 19-åring tog studenten och fick frågan av en äldre släkting vad han ville göra i framtiden svarade han att han kan jobba med vad som helst – förutom att bli kulturarbetare som sina föräldrar.
I hans ögon är vi losers och han är inte ensam om den åsikten.
Föraktet för kultur syns inte bara i kulturministerns uppenbara okunskap och ointresse för sin egen sektor, eller i hennes nonchalanta invigningstal på festivaler.
Det syns även i regeringens kulturbudget för 2026 som motsvarar den lägsta andelen av den totala statsbudgeten på 26 år (0,62 procent) eller i det faktum att 435 folkbibliotek lagts ner mellan 1998 och 2020, vilket innebär att fler än vart fjärde bibliotek försvunnit.
När det kommer till folkbildning pågår en slakt där man minskat studieförbundens och folkhögskolornas bidrag med 900 miljoner, vilket inneburit personalnedskärningar, färre kurser, och att vissa folkhögskolor gått i konkurs.
Att försöka överleva som författare och kulturarbetare har länge varit svårt, men de senaste åren har jag tvingats inse att mitt skrivande får betraktas som en trevlig hobby snarare än något jag kan försörja mig på.
Jag vill inte framstå som gnällig, det är ingen mänsklig rättighet att vara författare eller kulturarbetare, det är självförvållat och det finns andra kneg. Men när jag läser att författarna kallats för ”other functions” på Storytels 20-årsfirande (en fest vars kostnad antagligen motsvarar många åtråvärda författararvoden) så är det ännu ett tecken i tiden. Jonas Gardells undran om detta var bokbranschens ändstation är högst relevant.
Storytel är precis ett sånt företag som Parisa Liljestrand och Tidöregeringen älskar enligt parollen ”kulturen behöver stå på egna ben”. Liksom Spotify, som just meddelat att ger sig in på ljudboksmarknaden.
I rättvisans namn bör påpekas att även traditionella, anrika bokförlag går med vinst och då och då ställer till med påkostat bröd och skådespel för sina other functions.
De enda i produktionskedjan som inte får det att gå runt, med några få undantag, är vi som skapar själva innehållet, produktionsmedlen, för att använda lite hederlig marxistisk retorik.
Problemet med företag som Storytel och Spotify är att de är intresserade av vinster och börsintroduktioner – inte av att försörja eller försäkra återväxt av kulturarbetare och författare.
Idén om att vi kulturarbetare ska vara entreprenörer som ”står på egna ben” får mig allt oftare att känna mig som en knickedick, en lallare som tackar ja till alla slags erbjudanden för att få tillvaron att gå runt.
Vara rösten till Mia Räv i nya Bamsefilmen? Absolut! Skriva en krönika för en svältande kulturtidning för några hundralappar? Självklart. När en annons dök upp i flödet där det stod att Gröna Lund sökte zombies till Halloween övervägde jag på allvar att höra av mig. Det gäller att inte vara picky, välkommen till gigekonomin! Vissa av mina kollegor har redan gått över till att sälja sina kroppar på Onlyfans och om det inte vore på riktigt och så jävla sorgligt hade jag skrattat nu.
2020-talet kommer förmodligen gå till historien som ett av de mer kulturfientliga decennierna och min skepsis till Tidöregeringens kulturpolitik har gång på gång bekräftats. Men frågan är dessvärre om en annan regering har kraften, viljan eller förmågan att göra något åt denna kulturskymning?
Som en konsekvens av dessa högerblivna tider är solidaritet och rättvisa sjukt otrendiga begrepp. Så frågan är när vi kulturknickedicker inte står ut med förnedringen längre och organiserar oss under gamla fina slagord om rättvis fördelning mellan arbetare och kapital.
Kanske till och med går ut i storstrejk som manusförfattarna i kapitalismens högborg Hollywood, fast under parollen ”Författare och kulturknickedicker i alla länder, förenen eder”.
Café Bambino: Epstein var en iPadbaby med Sverigekopplingar
Scenkonstpodden Kritcirkeln: Nakna trauman med röda trådar
