Solklart budskap i nytt samiskt operavidunder
Kungliga Operan spelar på nordsamiska för första gången och tolkar en naturmystisk skapelseberättelse från Sápmi
Uppdaterad 2025-11-19 | Publicerad 2025-11-16
”Jordens hjärta / Eatnama váibmu” på Kungliga Operan
När Kungliga Operan för första gången sjunger på nordsamiska, är det också första gången i Europa som en opera skriven på detta minoritetsspråk får urpremiär. Inte först i hela världen dock, för kompositören Britta Byström och librettisten Rawdna Carita Eira har hunnit göra operan ”Gállábártnit” (”Björnsönerna”) ihop tidigare, i Kanada 2019. Men inte desto mindre är ”Jordens hjärta”, med sin samiska titel ”Eatnama váibmu”, en världshändelse och på många vis en konstnärlig panghit.
Historien är möjligen redan bekant för många samer, då librettot har inspirerats av Anders Fjellners epos ”Solens söner”. Men budskapet känns ändå mest riktat till stadsmänniskor. Det handlar om vikten av att lära sig lyssna till jordens hjärta, alltså att se och höra naturen. Respektera och leva i samklang med den, vilket samer varit bra på i alla tider. Men inte vi andra, som bara fortsätter att förstöra och förgöra den.
I denna skapelseberättelse från Sápmi har skaparguden Ipmil (Katarina Leoson) tröttnat på all oreda i världen och alla rastlösa andar och spöken – så kallade jámesgazzi, här gestaltade av Kungliga Operans kvinnokör i vita sockertoppshattar och med svartmålade munnar. Så Ipmil bestämmer sig för att skapa en helt ny värld. Av köttet från en renko bildas land, dess blod blir till vatten och vajans röda, lysande hjärta placeras i jordens mitt, under det upphöjda scengolvet. Jámesgazzi-andarna får ett ben att gnaga på, som de genast bygger en bro till underjorden av. Varpå striden mellan gott och ont, ljus och mörker, bara fortsätter. Denna manifesteras av Ipmils barn Solen respektive Månen, och i förlängningen de två bröderna Háhčes och Njáveš. De blir den nya världens första människor, men väljer olika vägar i livet och träffar varsin Soldotter respektive Måndotter.
Att Njáveš väljer att följa den svartglittrande, androgyna Månen in i mörkret är inte svårt att begripa. Countertenoren Jan Jakub Monowid är helt förhäxande som måne, och förmedlar en så tonsäker dragningskraft att han (uppenbarligen) även skulle kunna lura en novembertrött kritiker djupare in i mörkret.
Ljuvligt, i solklar kontrast, sjunger en barnkör från Adolf Fredriks musikklasser bokstavligen som solstrålar – iklädda luvkappor med gula fransar som tveklöst påminner om en världsberömd, gul regnjacka. Särskilt när de sjunger ”Vi är framtidens hopp” (fast på flytande nordsamiska då). Barnkören agerar även helt förtjusande busigt trampande renkalvar, i pälsmössor och kreativt tyllförstärkta dräkter.
Kostymören Lena Lindgren och scenografen Markus Granqvist, är två viktiga stjärnor bakom denna iscensättning. Denna gång har den inarbetade duon åstadkommit ett särdeles fantasifullt samspel mellan bild, ljus, musik och berättande. Såväl rollfigurer som miljöer har fått tydlig samisk touch, som märks i allt från koltars snitt eller näbbstövlar till stiliserade fjäll, träd och bäckar. Men den pastelligt färgglada paletten och de distinkta mönster som går igen i makeupen tycks samtidigt ha trådverk kopplade till såväl Elsa Beskows bilderböcker som japanska Studio Ghiblis animistiska fantasivärldar. ”Jordens hjärta” delar ju dessutom samma omtanke om djur och natur, så det är kanske inte en alltför långsökt mycelteori.
Även Joakim Stephensons rörelsekoreografi, särskilt i kombination med soldottern Beaivvinieidas rosa hår och måndottern Mánunieidas lilatonade färgskala, leder mina tankar till japansk anime.
Animerade snöflingor, samiska ornament och vattenvågor projicerade på fondvägg och transparenta ridåer funkar också precis så fint och rumsvidgande som man vill att detta populära scenografigrepp ska göra.
Det märks dock att detta är Elle Márjá Eiras första regiuppdrag för opera. Konceptuellt är det tveklöst visuellt imponerande ihop med Britta Byströms insugande mytiska och nordiskt klingande musik, inklusive en elegant invävd, traditionell jojk. Men då detta är en familjeopera kunde man ha önskat sig mer dramaturgstöd för att förtydliga själva berättandet.
Å ena sidan kan det vara skönt för en yngre, och mindre operavan publik att föreställningen är så kort, bara en dryg timme. Men en konsekvens av denna effektivisering är kraftiga hopp i tidsförloppet som emellanåt gör handlingen otydlig – trots att detta egentligen är en extremt svartvit historia om gott och ont. För även om man har läst på i programmet innan (här finns en hint om Kain och Abel), är det till exempel inte helt uppenbart på scenen hur brödernas konflikt egentligen uppstår. Framför allt inte varför den blir så pass allvarlig att en av dem måste dö? Å andra sidan är det ju ofta svårt att riktigt förstå blodiga konflikter, eller hur hat uppstår och eskalerar, så möjligen är det ett budskap i sig.
Med det sagt, man måste nu inte förstå allt i konstverk, och krångligare historier har definitivt spelats på dessa tiljor. Men den som varken kan nordsamiska eller läser svenska så bra att den hinner följa med på textmaskinen kan vara betjänt av att komma påläst till denna show. Då blir det lättare att låta sig förhäxas av denna vidunderligt sprakande ekoopera på nordsamiska. Budskapet är trots allt solklart — och bultar kraftigt för klimatet. ”Kanske finns en ny begynnelse?”
