Kanske är Trump bara en extrem Annie Lööf
Världen kan vara vid punkten där nyliberalism och fascism går ihop
Det sägs att Elon Musk tänker på romarrikets fall varje dag. Kanske är det, som Timothy Snyder föreslog i ett livesänt samtal i Wien i förra veckan, en nyckel för den som vill förstå honom: han är både besatt av och förtjust i förfallet, nedgången, undergången. Och den yttersta lösningen är att åka till Mars.
Man kan fråga sig varför denna pojkboksdröm tas på allvar. Hur kan Musk, och vapendragaren Trump (jag börjar tro att det är så man ska se förhållandet, inte tvärtom), vara så framgångsrika? Ja, en förklaring är att Musks SciFi-visioner inte ligger så långt från dem som mainstreampolitikerna håller sig med, i det här landet inte minst. Även de är som bekant besatta av undergången. Hela det vänsterliberala etablissemanget – inte minst det parti som kanske står längst från Musk & Trump rent temperamentsmässigt, Miljöpartiet – talar oupphörligen om att ”rädda planeten”. Tankefiguren (Undergången) är den samma, och lösningen (ny teknik) snarlik, bara lite torftigare: i stället för satelliter och rymdfärder får vi hålla till godo med vindkraftverk, batterier och fossilfritt stål.
Även retoriken om att ”lyssna till vetenskapen” hamnar plötsligt i ett annat ljus. För är det inte på sätt och vis också vad Musk står för: en scientistisk värld, där politikerna har avskedats eller reducerats till tech-elitens administratörer? Man kan invända att ”vetenskapen” är bredare än så, fast knappast ur den här regeringens perspektiv, inser man när man läser den senaste forskningspropositionen med dess upptagenhet av ”teknik” och ”innovation”.
Att vi befinner oss i ett omvälvande historiskt skede just nu är ganska tydligt. Självklarheter blir föråldrade över en natt. Som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev påpekade i samtalet med Snyder är det i sådana lägen ofta först långt senare man kan se vad som egentligen förändrades. Så vad är det Trump gör? Kanske, menade Krastev, är det viktigaste hur han benämner saker och ting. Han ska ”äga Grönland”, som om det vore en fastighetsaffär. Gaza-remsan behandlas som ett gentrifieringsprojekt: det ”kommer att bli fantastiskt!” – när folket bytts ut. Ukrainakriget handlar inte längre om att stödja en invaderad demokrati, utan om en möjlighet att ta bra betalt. Freden är en ”deal”. Kanada en naturresurs. En bra ledare är den som gör en bra affär.
Är det inte en del av samma nyliberala projekt?
Det har skrivits mängder av artiklar och böcker som har slagit fast att Trump är fascist. Och det beror naturligtvis på vad man lägger i begreppet, men det blir alltmer uppenbart hur missriktad den analysen är, hur mycket den har dolt snarare än uppenbarat. För Trump och Musk siktar inte på att upprätta någon fascistisk stat; målet är snarare, som Karin Pettersson var inne på härom veckan, att avskaffa staten och omvandla tillvaron till sin marknad.
Svagheten med den förklaringen är att den är mindre apokalyptisk, och därmed mindre medialt gångbar, än det ständigt lika dramatiska f-ordet med dess klangbotten i 1930-talets stöveltramp. För om det är som jag säger, om Krastev har rätt, har Trump mer gemensamt med Margaret Thatcher och Annie Lööf än med Mussolini.
Kanske är det därför reaktionerna på de senaste amerikanska utspelen har varit så måttliga, så förvirrade. För antingen kan man andas ut: vilken tur, han var bara en vanlig vulgär kapitalist. Eller också är han just så farlig som alla har sagt – men då gäller det rimligen också, om än i mindre skala, de som har marknadsutsatt skolan, vården, arbetsförmedlingen, apoteken, järnvägen, elkraftnäten, inte bara här, utan över hela västvärlden. Är det inte en del av samma nyliberala projekt? Trump drar det bara till dess extrem.
I den världen är allt business. Vinstmöjligheter. Lösningarna på ”utmaningarna” är alltid rent teknologiska. Politiken – som folkviljans uttryck – är avskaffad. Möjligen är detta den punkt där nyliberalism och fascism konvergerar: bägge två är ideologier definierade av effektivitet snarare än av ett innehåll. I ett sådant system kan den allierade när som helst bli en fiende, och fienden en allierad – om det gynnar de egna intressena.
När Kanada och USA nyligen möttes i Four Nations i ishockey började spelarna omedelbart slåss. Tre slagsmål under matchens första nio sekunder. Av politiska skäl naturligtvis – Trumps planer på att annektera Kanada är inte populära norr om gränsen. Men även om ilskan var genuin, kändes slagsmålet helt regisserat. Alla följde sina instruktioner, pucklade på varandra en stund och satte sig sedan lydigt i utvisningsbåset. Ingen föll ur ramen, ens när de slogs. Allra minst då.
Det är länge sedan elitidrotten blev ett gladiatorspel – nu blev den plötsligt politisk på riktigt. Samtidigt var det ”politiska” så tydligt ett skådespel, en del av underhållningen. Ett substitut för något som har upplösts. Om Musk och Trump vill ta Kanada, ja då gör de väl det. Kanske är det det Maria Malmer Stenergård och hennes europeiska kolleger har fattat när de håller så god min. Vad annat kan man göra?
Café Bambino: Den sjuka drömmen om privata stater
