Vårt löjliga scrollande via Spotifys banala ondska
Daniel Ek lämnar vd-posten – därför stannar vi andra kvar på hans hemska app
Har vi en moralisk plikt att sluta scrolla? Att sluta använda appar som styrs av maktfullkomliga serietidningsskurkar?
De senaste månaderna har flera artister lämnat Spotify, i protest mot vd:n Daniel Eks investeringar i AI-styrd vapenteknologi. I går kom beskedet att Ek lämnar över posten till två av sina närmaste medarbetare. Nu kan han fortsätta handla med vapen utan att det blir en så kallad ”distraktion” för Sveriges ledande techföretag.
Frågan är varför vi andra är kvar.
Egentligen kanske det inte handlar så mycket om moral. Mer om hur svårt det är att protestera mot sina egna vanor.
Man kan vara optimistisk över artisternas protest mot Spotify. Kanske till och med hoppas på att techbrorsornas maniska kärlek till AI-vapen blir starten på en ny och blomstrande indiescen. Det första steget mot att vi börjar känna oss speciella igen av att lyssna på en viss sorts musik. Att vi börjar göra aktiva val och uppoffringar för tillgången till vår kultur, efter att tillräckligt många favoritartister har lämnat apparna.
Man skulle också kunna se artisternas protest som en liten ryckning av självständighet i en kultur som plockats sönder och stelopererats.
Man kan alltid hoppas.
För några veckor sedan berättade Massive Attack, ett band som hade sin storhetstid på nittiotalet, att man tar bort all musik från plattformen. Man talade om ”a moral an etichal burden”, som även ligger på artister.
Även det är uppfriskande. Att tala om ett personligt moraliskt ansvar (och inte syfta på någon annan person än sig själv) känns som ett allt mer sällsynt beteende. Protesterna är ju rimliga. En möjlig start på något. Samtidigt är de förtvivlat små i sammanhanget.
För det känns ärligt talat lite konstigt att hylla gamla triphopartisters moraliska ställningstaganden, som många gjort den senaste tiden, utan att också tala om hur det ser ut i min egen telefon.
Man kan kalla det min moraliska och etiska börda.
Vi som hunnit leva också i en annan tid, innan smartphones, har det speciellt tungt där. Det var ändå vi som valde att vandra med i den utveckling som sugit värdet ur kulturen vi älskar. Jag syftar inte på det ekonomiska värdet, även om det också har devalverats. Utan statusen. Sättet vi använder kulturen på. Sättet vi tillåtit andra att använda till exempel musiken, bara de levererat den tillbaka till oss på ett bekvämt och smidigt sätt.
Användarvänligheten trumfade konsten. Och alla från konstnärer till journalister lämnade glatt över distributionsmedlen till några techkillar. Sedan började vi gå kurser i hur man postar på Facebook. I dag handlar samma kurser om AI.
Stora delar av våra liv och vår data (och ibland lite småpengar) gick till företag som visats sig styras av fullkomliga dårar
Spotify startade som ett företag som använde musik för att sälja reklam. Musiken var en biprodukt redan från början. Nu jobbar deras algoritmer för att vi ska lyssna på den musik som är billigast för företaget att strömma – ofta till och med fejkartister. Precis som andra techföretag har man tagit kultur, kallat den för innehåll och gjort allt för att riva bort dess kontext. För att sedan köra allt i en mixer och skedmata oss med sörjan som blev resultatet.
Alla appar i min telefon är så. Deras uppgift är att lösa upp gränser. Att ta allt jag tycker om ifrån mig och ge mig små, förvridna smulor av tillbaka. Tillräckligt lite för att jag ska vilja ha mer. Tillräckligt oregelbundet för att jag ska hållas vagt olycklig och nervös.
Till slut blir man så bitter att man skriver texter som den här. Eller klänger sig fast vid den eventuellt positiva nyheten om att det finns någon annan – indiebandet Xiu Xiu till exempel – som protesterar mot allt som blivit min vardag.
Jag är en användare. När jag lyssnar på Spotify medan jag skriver det här och när jag delar nyheterna om Spotifyprotesterna på plattformar som på många sätt hunnit med att bli långt mer öppet moraliskt korrumperade: Instagram, Facebook, X och Tiktok.
Vi har alltid investerat i utvecklingen vi kritiserat. Stora delar av våra liv och vår data (och ibland lite småpengar) gick till företag som visat sig styras av fullkomliga dårar.
Det här fortsätter vi med, även när dårarna försöker störta demokratier och rasera våra samhällsstrukturer.
Någon halv miljard från en ägare av en musikapp till AI-styrd vapenteknologi kan kännas som en marginell sak i sammanhanget. Hur vi hanterar kultur blir ju lätt en bisak. Därför har de största protesterna mot Spotify handlat om politik. Inte om vad man gjort med musiken vi älskar.
Kärnan i detta är inte mer överraskande än det faktum att jag levt i digitala världar som jag avskyr i decennier nu. Och att inget speciellt tyder på att jag kommer sluta.
Att påpeka den sortens hyckleri är själva definitionen av att slå in en öppen dörr. Vi vet ju alla om vad vi gör varje dag. Och vi fortsätter, eftersom alternativen är få. Det handlar inte om vapeninvesteringar och krossade demokratier. Mer om skärmtidens banala ondska. Vårt löjliga lilla scrollande. Det här beteendet som vi visserligen pratar otroligt mycket om, men som alltid definieras som en privatsak. Ett slags hälsofråga som alltid bygger på att individen ska ”koppla ned” men i princip aldrig på något bredare, något som kan bli politik. De gånger vi rör vid de bredare frågorna så är det ofta barnen vi pratar om. De ska i alla fall inte gå samma väg som vi. Åtminstone inte på skoltid. Eller så nämner vi i förbifarten att en gammal favoritartist har lämnat appen som vi själva är kvar på. Den går bra, för övrigt.
Spotify får två nya vd:ar nu. Alex Norström och Gustav Söderström, Daniel Eks närmast medarbetare.
För Svenska Dagbladet berättade Alex Norström igår vad Daniel Ek sa till honom när han började på Spotify. Om vad som var viktigast på företaget.
– Han svarade att på första plats är tillväxten. På andra plats tillväxten. Och tredje plats: tillväxten.
– Kan vi ta 10 procent av jordens befolkning? 15 procent? Det är inte omöjligt.
