Farrokhzad uppmanar till aktivism och uppror
Skriver vidare på de grekiska tragedierna
Publicerad 2025-12-25
”Tragedierna” av Athena Farrokhzad
Dramatik är svår att ta ur sitt teatersammanhang. Den skrivs för scenen och eftersom ändringar och strykningar ofta sker på vägen mot premiär – ibland även efter – förekommer pjäser i flera versioner. Så när jag som teaterkritiker ber om att få läsa opublicerade manus, brukar dessa i regel komma med något slags datummärkning eller upplysning om vilken version det är. Och när dramatik ges ut i bokform finns i regel info om vilket år pjäserna skrivits, samt ofta även var och när de haft sin urpremiär.
Det gör det inte i när Bonniers ger ut Athena Farrokhzads ”Tragedierna”, vilket skapar en del frågetecken. Denna ljusrosa, marmorerade utgåva rymmer tre pjästexter som, utöver att alla titlar allitererar, har gemensamt att de går i dialog med tre antika dramer: Euripides ”Medea”, Sofokles ”Antigone” och Aischylos ”Perserna”. Farrokhzads pjäser utspelar sig i ett slags ”efter” dessa kanoniserade klassiker, där hennes replik till det yngsta av de antika dramerna ligger först och den äldsta sist. Så den tidsmässiga kontexten är så att säga inskriven i själva ärendet med ”Tragedierna”.
Den första pjäsen ”Moral enligt Medea” såg jag den svenska premiären av på Kulturhuset Stadsteatern hösten 2021. Tror jag. Tills jag börjar läsa och inser att bokens text, som bär samma titel och har flera identiska partier, ändå är en helt annan version. Här är till exempel vare sig Jason eller barnen med, vilket de var i pjäsen Saga Gärde satte upp.
Utan vare sig datumstämpling eller introducerande förord blir det också svårt att veta om pjäs nummer två, ”Antigones arv”, är den version som Farrokhzad skrev på beställning av Parkaue Junges Staatstheater Berlin, eller om det avslutande dramat ”Persernas pris” har satts upp någonstans alls.
Varför Athena Farrokhzad har gjort så här, och till synes klipper alla kopplingar till teatern med sin bok, är nästan ännu mer märkligt då dessa publicerade pjäser samtidigt är ett slags metateatertexter, som förhåller sig till sina dramatis personae såsom de rollfigurer de faktiskt är, och till de antika dramerna såsom just ”manus” med en tydlig idé om att dessa är öppna för omförhandling.
Trollkvinnan Medea, den mytologiska flyktingen från Kolchis (i dagens Georgien), går i Farrokhzads föreliggande pjäs i polemik med Moralen. Utgångspunkten är den svåra fråga som Medeas drama, i Euripides version, överlämnar åt publiken: hur hon kunde välja att döda sina egna barn för att hämnas makens svek.
Antigone, prinsessan från Thebe och Kung Oidipus dotter, blir med Farrokhzads ord ”alla flickors förebild och rättesnöre” efter att hon i Sofokles drama följt sitt hjärta och trotsat makten för att ge brodern Polyneikes en värdig begravning. Antigones arv av civilkurage och systerskap uppträder dels i form av hennes spöke och förvaltas i systern Ismenes minnen, sorg och försvarstal: ”Jag ska hedra min syster genom att fortsätta hennes kamp. Jag ska bli Antigone för att hennes testamente ska uppfyllas.”
Den tredje pjäsen, som jag alltså inte vet om den alls har satts upp, är mer av en svart komedi. Aischylos ”Perserna” är ju inte på något vis munter, då den handlar om ett krig som dramatikern själv deltog i, på grekernas sida, men som han sedan skrev en pjäs om ur förlorarnas perspektiv. Men Farrokhzad tar här ett (i samtida teater flitigt beprövat ) ganska lustfyllt metagrepp om Aischylos drama, och låter sitt eget utspela sig hos en teatergrupp, som just spelat en föreställning av ”Perserna”.
Visst kan man absolut läsa Farrokhzads tre pjäser som ren litteratur, som läsdramer, vilket kanske är vad författaren vill eftersom hon skippat info om spelhistorik och ger ut dem som något slags frikopplat projekt. Men samtidigt är ju intertextualiteten och metagreppet det intressanta med ”Tragedierna”.
Man behöver således ha viss koll på teaterhistoria för att riktigt kunna tillgodogöra sig dessa svar till det antika dramats giganter, och Farrokhzads idéer om att förändra historien och teaterkonsten genom att ”ingripa med händerna” som Drottningen i ”Persernas pris” säger: ”Spräng sundet, plocka upp svärden, bränn manuskripten. Låt världen börja om från början.”
Så på ett annat metaplan, utifrån idén om att ”hela världen är en teaterscen”, och speglar liv och samhälle, kan man såklart också läsa ”Tragedierna” som ett rent politiskt inlägg i tre delar. Som ett slags dramatiserad uppmaning till aktivism, motstånd och förändringskamp. Precis som man kan med mycket annan scenkonst eftersom det ligger i dess natur att låta ord gå till handling.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
