Morgonstjärnan lyser på operan i Helsingfors
Mycket att imponeras av när Knausgårds roman blir opera
Uppdaterad 2026-02-10 | Publicerad 2026-01-31
”Morgonstjärnan” på Finlands Nationalopera, Helsingfors
Norska författare har medvind på operascenerna. För knappt ett år sedan hade Jon Fosse-operan ”Asle og Alida” av Bent Sørensen urpremiär i Bergen. Nu har turen kommit till Karl Ove Knausgård och första delen i romansviten ”Morgonstjärnan”, denna gång i Helsingfors.
Kompositören Sebastian Fagerlund och librettisten Gunilla Hemming står bakom ”Morgonstjärnan”, som sjungs på svenska. De lyckas inte med allt, men det är ändå en gripande urpremiär med mycket att imponeras av.
Sommaren går mot sitt slut och det är kvävande varmt. Plötsligt dyker en ny stjärna upp på himlen. Ingen vet vad den betyder, men märkliga saker har redan börjat hända: skogen är full av krabbor och en död man vaknar till liv på operationsbordet. Ja, är det inte som om människor helt enkelt har slutat dö?
Operan börjar på en flygplats. Från skärmar ovanför scenen lyser väderleksrapporternas stekande sol och 30 grader och nyhetsinslag om naturkatastrofer en masse, kryddade med satirisk reklam för ett allt mer själlöst arbetsliv. Slagordet ”Personality is chaos, we sell order!” sticker särskilt ut. Världen är rejält ur balans, om någon undrade.
Knausgårds nio huvudpersoner har här blivit sex, och där författaren har 666 sidor att bre ut sig över måste Fagerlund, Hemming och regissören Thomas de Mallet Burgess klara jobbet på drygt två timmar. Det är krävande att hinna etablera så många personer på så kort tid, men de lyckas förvånansvärt väl med flera av dem. Särskilt journalisten Jostein, sjungen med nyansrikedom och kraft av Johan Reuter. Hos Knausgård är Jostein en grotesk parodi på fallerade mediemänniskor, och även om Reuter kanske är något för sympatisk blir han också lättare att förstå när han i operan är mindre karikerad.
I andra änden finns sjuksköterskan Solveig, som inleder ett förhållande med en patient innan denne till synes dör. Relationen är så komplex att den inte hinner etableras ordentligt innan det är för sent. Att sopranen Helena Juntunen ändå står för en av premiärkvällens starkaste sånginsatser, med en röst som skär genom orkestern och rakt in i hjärtat, gör det desto mer frustrerande.
Både musik och libretto är som bäst när de slipper fokusera på att beskriva handlingen. Det händer mycket i Knausgårds magisk-realistiska universum (vem kan skildra matsäcksbestyr lika gripande ?) men det är när yttre skeenden ger vika för inre kval som det verkligen tar fart. Så också i operan.
Det finns en kompakthet i handlingen, som om den har skurits ner precis lite för mycket. Ibland känns det som om några minuter av uppbyggnad fattas inför de största utbrotten. Samtidigt finns det flera slående ögonblick. Litteraturprofessorn Arnes hyllning till alkoholen (och alkoholismen) – praktfullt sjungen av Niklas Björling Rygert – har både musikalisk och poetisk tyngd. Detsamma gäller Josteins stora scen i dödsriket.
Fagerlund skriver riktigt intressant för orkester och behandlar den som en stor, föränderlig klangkropp. Färgpaletten är bred, även om instrumenteringen stundtals blir något för tät. Även om dirigenten Hannu Lintu och orkestern får fram nyanserna på ett mästerligt vis är jämvikten mellan scen och orkesterdike inte alltid helt i balans.
Regissören Thomas de Mallet Burgess lyckas hålla de olika berättelserna tillräckligt åtskilda. Han har också öga för effektfulla tablåer, som i de stora körscenerna som avslutar var och en av de två akterna. Leslie Travers scenografi är minst lika imponerande, med en fjällklippa på vardera sidan av scenen och en tallskog som hänger ner från taket – ännu en påminnelse om att ingenting är som det borde vara.
Men även om scenografin är stämningsfull och intressant är det mycket lite i Tracy Grant Lords kostymer som signalerar tryckande sensommar. Det sjungs ständigt om hettan, men ändå är sångarna klädda i kostymer och stickade tröjor – i flera scener går statister runt i regnkläder. Det är ett märkligt val när värmen nästan är en egen karaktär i dramat.
Det återstår att se om ”Morgonstjärnan” finner sin väg utanför Finland. Jag hoppas det. Men ännu mer hoppas jag att den finska nationaloperans ambitionsnivå kan fungera som inspiration för andra operahus. Nyskriven opera hör fortfarande till ovanligheterna på de stora nordiska scenerna och ”Morgonstjärnan” är dessutom bara den första av två stora samtidsoperor som sätts upp i Helsingfors i vår. I mars kommer Marc-Anthony Turnages hyllade operaversion av dogmafilmklassikern ”Festen”. I Musikhuset några hundra meter längre ner på gatan spelar radioorkestern stor och krävande samtidsmusik för fullsatta salonger.
Opera är en krävande genre, och allt blir inte lika lyckat. Men ”Morgonstjärnan” visar vikten av att försöka och försöka igen. Förr eller senare börjar saker falla på plats.
Fotnot. Samma recension publiceras även i norska Aftenposten.
Översättning från norska: Cecilia Djurberg, scenkonstredaktör Aftonbladet
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
