Mitt i idyllen blir man inringad av krigiska ljud
Provocerande aktuell ljudkonst på biennalen Momentum
Publicerad 2025-06-20
Momentum 13 på Galleri F15 i Moss, Norge
Lundahl & Seitl på Liljevalchs, Stockholm
Konstnärsduon Lundahl & Seitl, Christer Lundahl och Martina Seitl, sätter under sommaren upp sitt verk ”River biographies” på Liljevalchs. Mörkt, suggestivt och med få visuella signaler är verket ändå omisskännligt deras: i trekvart rör vi oss med ljud i våra lurar, ibland seende, ibland med en dämpande mask för ögonen. Det handlar också, som så ofta hos duon, om tillit och samarbete.
Vi som deltar i det som är ett immersivt allkonstverk, ett ljudverk och en sorts performance, måste aktivera oss. Berättelsen som kan urskiljas handlar om vattnet, floder världen över och omgivningen, stenar som hämtats där och som ligger som rekvisita att ta hand om här. Vi håller våra egna, valda stenar, går in i den sortens natur som betraktas som död men som konstnärligt ofta behandlats som levande. Även här finns levandegörandet, en uppmaning i lurarna att närma sig stenen, något som kan kallas stenens själ. Sedan kommer guidningen tätt, interfolierad med berättelser om floden, den som blir alltmer onåbar, vattnet som inte bara stängs in utan också ser en framtid som bristvara.
Störst del av upplevelsen är ändå att samarbeta, följa instruktioner, improvisera, överlämna sig. Men blir det inte lite auktoritärt? Man måste liksom vara alert, vaken och medgörlig. Ligger det auktoritära rentav i den ljudbaserade konsten själ?
Jag tar med mig de frågorna till Galleri F15 i norska Moss, där biennalen Momentum nyss öppnat, den trettonde i ordningen. Här är ljud den bärande metoden, grunden för ett utforskande eller målet och formen för det konstnärliga. Det blir brett: från det snart klassiska, konceptuella ”Calling the glacier” (2007) av Kalle Aldis Laar, till Janet Cardiffs och George Bures Millers ljudverk ”Forest (for a thousand years…)” utomhus i galleriets skogiga omgivningar. Att bli inringad av fragmentariska krigiska ljud, mitt i försommaridyllen och mitt i en samtid som bombas sönder, blir starkt, otäckt, provocerande aktuellt.
Att ljudet blir en väg in, en metod för undersökning eller kanske mer för närhet, blir tydligt i ett verk som Mélia Rogers ”Intimacy of lichens/Intimacy of stones”. Hon tar sig in i en för henne främmande natur, Brasiliens regnskog, med mikrofoner fästa vid händerna som får känna av materien och hennes rörelser. Det blir ett störigt verk: som om konstnären på gammalt kolonialt manér tar över en miljö – eller låter hon sig fångas av den? Vem har agens här? Det ljud som uppstår i mötet med det tropiska blir hårt, sådär som det blir när ett mobilsamtal liksom blåser bort, och i verkets andra del är det tystare, den hemvana naturen omslutande trygg.
Visst kan man säga att ljudarbetet är en sorts undersökning, men också att tekniken ställer sig lite i vägen. Att tekniken blir huvudsaken. Inne i de ganska intima rummen på Galleri F15 avlöser verken varandra, en parad av exempel på hur olika sorters ljud kan skapa atmosfär, fylla i där det visuella inte räcker, luras rentav som i Christian Boltanskis tredelade videoverk ”Misterios” där vinden blåser genom tre enorma trumpeter och skapar ett ljud som påminner om valsång. Inomhus får filmmediet alltså sin plats, mest intagande och poetiskt de många boksidornas fladdrande i William Kudahls ”The wind is reading”. Verket visar en stor mängd böcker, uppslagna, vars sidor fladdrar i vinden – det låter krispigt, som en mjuk sång. Båda dessa verk uppehåller sig vid blåsten, ljudet som kan skapas av en kraft som är helt immateriell.
Det är något med den odelade uppmärksamhet som måste ägnas ljud jämfört med bilder
Många av verken inomhus är spännande men trots allt händer det mer när skapat ljud tar spjärn mot annat, som när verken utomhus både förvrider, förstärker, förnekar fågelsång och vind.
Jacob Kirkegaard låter en gammal inspelning från Tjernobyl ljuda mitt i den skogiga idyllen: vatten som droppar ner i en pool inomhus. Dropparna kommer långsamt, metalliskt, olycksbådande. ”The grey zone (Neverwhere)” är en sorts hommage till Tarkovskij och det är verkligen suggestivt. Det kräver också tålamod och koncentrerad uppmärksamhet.
Även om jag tvekar att kalla Momentum 13 för en ljudkonstutställning, kan det vara enklare att göra just det. Det är något med den odelade uppmärksamhet som måste ägnas ljud jämfört med bilder. Det går inte att svepa över utan måste processas på ett mer komplett vis. Jag märker att ljudet ibland liksom spricker, antagligen är det jag som hör dåligt. Särskilt när instruktioner ska följas på Liljevalchs.
Som ljudet spricker för mig i mina öron, spricker rösten för gosskören i Højlund, Juhlin & Albrechtsens ljudinstallation ”Svanesång”, som ges i Moss kyrka en bit från F15. Vi hör pojkarna sjunga upp, ge sin föreställning, sjunga upp igen lite senare och så fortsätter det. Rösterna håller delvis, men spricker för några. Målbrottet betyder slutet för de ljusa rösternas änglasång. Befrielse eller förbannelse, det är frågan. Trots det immateriella i en ljudbaserad konst är det till slut kroppen, stenen, den smältande glaciären som blir tydlig. Det är nog inte så auktoritärt ändå.
Kritcirkeln special: Intervju med Willem Dafoe
