Japanska fotografer har kartlagt katastrofen
Här syns tydligt hur den ”mentala realismen” är unik för fotokonsten
Publicerad 2025-06-17
Tyghuset, Landskrona Fotos utställningssal, har rundade vackra och djupa fönster som ramar in den explosiva grönskan utomhus – kontrasten i förhållande till fotografierna inomhus blir därför stor. För här inne är det död. Fotografier som har kontakt med de döda? I alla fall kände Suzuki Mayumi, en japansk fotograf född 1977, att när hon fotograferade med linsen till sin pappas storformatskamera så vidrörde hon dödsriket.
Mayumis far hette Atsushi Sasaki och var också fotograf, och så även hennes farfar. Kanske skulle den porträtt- och fotostudio i Onagawa på japanska östkusten som Mayumis föräldrar drev, ha gått i arv till henne? Men den sköljdes bort när jordbävningen vid Tōhoku slog till 2011, och Mayumis föräldrar blev två av de offer som aldrig återfanns.
Visst minns ni jordbävningen? En nia på richterskalan, havsbotten i Stilla havet sprack upp i hundratals kilometer och en tsunami som på sina ställen var över trettio meter hög slog in över japanska östkusten. Minns ni den isande känslan när man i realtid kunde följa hur jättevågorna nådde kärnkraftverket i Fukushima? Fyra explosioner, tre härdsmältor, och det spreds radioaktivitet i luften, i marken och i havet.
Det var den första naturkatastrofen – av sådan dignitet – som kunde detaljrapporteras medan den skedde, via medier på internet. Och nu är katastrofen här, på Tyghuset, som fotokonst, representerad på ett annat vis än i medierna den gången. Fjorton år har passerat. När man står omgiven av bilderna i ”Reflektion” – där sju japanska fotografer har kartlagt katastrofen under åren som passerat känns det som om 2011 var både nyss och en annan tid.
”Återställandets testamente” är samlingsnamnet för Mayumis tre bildserier där hon använder vad hon fann efter förödelsen. 1) fotografier tagna med pappans kameralins, framgrävda ur leran. 2) barndomsfotografier och 3) negativ av vad som en gång var vanliga porträttuppdrag som pappan tagit i sin studio.
Upplevelsen av ett fotografi har en inneboende, svindlande, risk (eller chans) till förvandling. Det räcker att kolla sina familjebilder; en känsla när bilden togs, andra känslor när åren går beroende på vad som sker. En gång i tiden behövde japanska män porträtt för sina cv. De uppsökte Atsushi Sasakis studio i Onagawa för ändamålet och nu möter vi i Landskrona dessa mäns sönderfallande blickar på kopior från negativ skadade av tsunamin.
Dessa blickar, från andra sidan jordbävningen, känns i mig och den känslan har den danska fototeoretikern Mette Sandbye kallat ”mental realism”. Är fotografier verkligheten? Ja och nej menar Sandbye i boken ”Mindesmærker. Tid og erindring i fotografiet”: Fotografiet är en konstruktion men det är konstruerat av verkligheten, vilket betraktaren av fotografiet är medveten om.
Ett slags superveniens, där fotografiets skapade egenskaper är beroende av tillvaron de skapades av. Det platta och begränsade fotografiet supervenierar på den värld det gestaltar och om den förändras gör också upplevelsen av fotografiet – dess ”mentala realism” – det. För individen som står där och glor är fortsatt en del av den fysiska tillvaron.
Mental realism är unikt för fotografiet. Eller var? Som sagt, 2011 känns både som nyss och som en annan tid. Sedan dess har den digitala världen allt mer slukat den analoga. Har fotografiet förlorat sitt fäste i det materiella och därför sin verklighetsanknytning? Nej, det går inte. Den mentala realismen är fotografiets bultande hjärta, AI-bilder eller bilder så manipulerade att de inte längre gör sanningsanspråk är inte fotografier även om somliga tror det.
Inte för att bråkdelen av en sekund är hela verkligheten, det är en bit av den som en fotograf ger oss. Som i Saito Daisukes fotografier – bitar över år, hon fotograferade tsunamins skövlade områden 2011 och återvände till samma platser 2016 och 2021. Daisukes bilder visar att bygga är enkelt men att återskapa platsers själ är svårt, hem raserades och de nya bostäderna ger känslan av människopark.
Eller ta Obara Kazumas fotoserie ”Omstart bortom Fukushima” – han var den förste fotografen på plats i kärnkraftverket och avbildade arbetare som blev kvar och försökte röja upp. Den ”mentala realismen” berättar om vad ödet slänger åt människan, du går till jobbet en dag och nästa dag riskerar du att dö där.
Sedan 2011 har jag blivit allergisk mot att se vad mina ögon inte själva valt att se. Jag känner ett sting när jag ännu en gång tvingas att titta på en poänglös produkt, något opportunistiskt eller populistiskt, banalt eller meningslöst. Därför är det skönt i Tyghuset och dess lilla avgränsade fotobibliotek – här har vi en analog värld, här har vi tid, verklighet och fotografi. Och inte bara död utan också liv; en uppgörelse med de sinnessjuka naturkrafter som tog så mycket och samtidigt känslan av de levandes plikt – att fortsätta framåt.
