Havet är historiens och nuets ständiga vittne
Lapptäcken av ID-kort och drömmen om Europa i Jonelle Twums konstutställning i Lund
Publicerad 2025-08-04
Jonelle Twum, ”Waiting Tides”. Krognoshuset i Lund
För vem slog egentligen drömmen om Europa in? Det är en fråga jag ställer mig när jag lämnar den lilla konsthallen Krognoshuset i Lund. Där pågår nu en utställning med Jonelle Twum, konstnär, filmskapare och konstnärlig ledare och grundare av kollektivet Black Archives Sweden.
Twums utställning, som har fått namnet ”Waiting Tides”, har tre naturliga delar, som följer husets planlösning på tre våningsplan. I källarvåningen pågår ett ljudverk i det relativt lilla rummet med svart lackerat golv. Olika ljudslingor överlappar varandra, i en komposition av André Taylor med ett ständigt havsbrus som bas. Det polyfona skapar en rörelse i det stilla rummet. Är det en framåtrörelse? Det är en omkringflackande rörelse som de abstrakta och fragmentariska ljudslingorna framkallar. Trycket skiftar, sveper och väller in i rummet som vågor medan jag som betraktare sjunker längre in i en av de fyra saccosäckarna placerade på golvet.
”I andetagets och tidens stilla närvaro och skarv ekar resonansen från den frusna tiden: fartygets lastrum, väntrummet, svallvågorna”, så skriver arkitekten Marie-Louise Richard i texten ”Suspended Time – Black Liquid Breath” som finns med i utställningsbladet. I källarvåningen får meningen en särskild tyngd. Rummet, oceanen, blir en plats där historien arkiveras och återupprepar sig igen. Här har slavhandeln kunnat fortskrida i hundratals år. Här finns det lidande och blod som västvärldens kolonialmakter orsakat. Havet är ett ständigt vittne. Både historiskt och i detta nu. Jag tänker på meningen som Burcu Sahin skrev i Aftonbladet Kultur för några dagar sedan: ”Det är ingen nyhet längre att Medelhavet är en öppen grav.”
Nere i källarvåningen finns ingen horisont eller löften om ett bättre liv.
Vi rör oss genom olika ytskikt i Krognoshuset, denna smala, medeltidsbyggnad. Om vi befinner oss i ett undervattensskikt på undervåningen, så hamnar vi i det mer kala, byråkratiska rummet – väntrummet – på entréplan. I väntan på vadå? Så småningom spelas ett rispigt kassettband upp. Det är en släkting som talar till konstnärens mamma, i ett kärleksfullt brev, som också kan förstås som ett brev till ett kollektiv, till de som lämnade Ghana för ett annat, bättre liv. Samtidigt kan väntrummet förstås som det stillestånd som livet tar för den som immigrerat, för den som lämnar för det nya, men fastnar i byråkratins grepp. Det kan också tolkas som det tomrum som skapas för de som blev kvar i hemlandet.
Samtidigt kan väntrummet förstås som det stillestånd som livet tar för den som immigrerat, för den som lämnar för det nya, men fastnar i byråkratins grepp.
Jag är kluven till denna del av utställningen då själva kassetten och det mer officiella rummet inte nödvändigtvis hör samman. Kassettens tilltal är trots allt personligt och väntrummets kalhet ger en motsatt känsla.
I slutet av inspelningen vädjar släktingen: lär dig språket och lägg undan blygseln, vilket både knyter an och skapar en paradox till den film som visas på den tredje våningen. Här kommer Twums konstnärskap fram i sin fulla rätt. Videoverket med delar av sin mammas bröllopsfilm är omsorgsfullt bearbetade med en poetisk voice-over som resonerar sig fram kring drömmarna om Europa, de som inte blev av, men inte minst kring kvinnornas tystnad. Det är trots allt en man i kassettbandet som vädjar om att inte låta blygseln hindra språket. Men tänk om det som tolkas som blygsel, med andra ord tystnaden, också är språket? Sorgen och motståndet, de sitter i blickarna, i det tysta hummandet och i sången.
På väggen mittemot hänger ett vackert rött tygstycke, med tryck på Twums mammas ID-kort i små fyrkanter. Tyget rinner ner från väggen som en slöja, med delen som närmar sig golvet blekt, nästan grått. Också vissa ID-kort har blekts bort. Som ett lapptäcke över ett liv, över identiteter som både förstärks och förtvinar av migrationen.
Twums poetiska blick på arkivmaterialen och kompositionen av detta, liksom språket och bearbetningen av filmen, är hennes styrka. Det dokumentära resonerar hela tiden med det samtida.
Då och då drar havet in över videoverket, som en påminnelse och återknytning till ljudverket på källarvåningen. Men på samma sätt blixtrar bilderna från mamman, utanför arkivmaterialet, in i ett nu. Hon sitter tyst på en säng, i en lägenhet, i vad som tycks vara, Sverige. Och på många sätt bevittnar hon historien och samtiden på det sätt som havet gör.
