En avskalad biltemabutik för köpsugna preppare
Men Prepper-utställningen drömmer inte om en annan värld
Publicerad 2026-04-05
We will survive: Prepperrörelsen och design, Röhsska museet
Just när Göteborgs konstmuseums stora utställning ”Apokalyps” stängt ner tar Röhsska museet över stafettpinnen i samtidens katastrofmaraton. Utställningen ”We will survive” undersöker designen i de objekt som vi människor använder oss av i förberedandet för den stora krisen. En utställning som ter sig som ett till synes evigt ödeslopp utan någon seger över det persiska riket att rapportera om. Inte heller om något samtida krig för den delen. Inget om det iranska folkets förmåga att överleva, än mindre om kurdernas situation i Syrien och Turkiet, eller för den delen palestiniernas kamp i Gaza och på Västbanken. No Ukraina, Jemen, Sudan, you name it. Här är det i stället fokus på dem som förbereder sig på relativ trygghet, prepparna, med huvudsäte i USA!
Initialt, i utställningens första rum, är det dock bara den visuella designen av tidslinjen av olika historiska, mytologiska och kommande katastrofer som påminner om prepperkulturens estetik. Framför allt pekar installationen här på ett till synes universellt existentiellt hot med domedagsklockan i mitten. Däremot finns ingenting om hur just ett sådant hot i dag används för att motivera en repressiv politik. Och kanske är det bra att besökarna får dra sådana kopplingar själva?
Längre in i utställningen är rummet uppbyggt som en avskalad Biltemabutik för preppare, med allt från portabla toaletter till MacGyver-kit. Detta väcker frågor om förhållandet mellan produktionen av dessa produkter och hotet de ska hjälpa en att överleva. Här är det tydligt att man har dragit en gräns strax före enklare handeldvapen, för att i stället betona undergångsindustrins varufetischer och utbredda användning av akronymer så som TEOTWAWKI (The end of the world as we know it). Förtjusningen i denna mansstinna rörelse lyser igenom hos curatorerna Anniia Koivu och Jolanthe Kugler från Mudac i Lausanne. Det är också helt förståeligt. Jag menar, vem har inte suktat efter en schweizisk armékniv när livet känns farligt?
Trots en massa ironiska effekter så får fokuset på prepping något närmast kontrarevolutionärt över sig
Som en spegelbild av preppkulturens prylar skildras ett litet och godtyckligt urval av statens beredskapsåtgärder. Här finns bland annat en film från Helsingfors bombsäkra underjordsvärld, information om Sveriges över 64 000 skyddsrum och den kortfilm som inledde John Skoogs stora arbete om Karl-Göran Perssons arkitektoniska svar på broschyren ”Om kriget kommer” (1952) – ett konstprojekt som visas i sin helhet på Moderna museet i Malmö.
På det hela taget känns utställningen både välgjord och kuriös, men också intressant i förhållande till frågan om just konst. Den kritiska spänningen uppstår i sättet på vilket projektet performativt överför, sammanställer, upprepar och låter sig inspireras av ett formspråk med absolut aktualitet. Men här är det något som skaver, kanske också i mitt eget förhållningssätt. Det påpekas ofta att det performativa som begrepp har skapat en slags ideologisk omnipotens i samtidskonsten. Det gör att jag tenderar att läsa utställningen som ett curatoriskt totalkonstverk när det i själva verket handlar om design, och dess utställningskonventioner. Men vad spelar då det för roll?
I utställningens ”butiksinstallation” med gadgets finns också en inglasad upplaga av Whole Earth Catalog från slutet av 1960-talet. Det var ett projekt som utgick från idén om jorden som ett sammanhängande system och som betonade delad kunskap, teknik och kollektiv självförsörjning inom en ekologisk och alternativ motkultur. På Röhsska fungerar boken som en hippie-förelöpare till prepping, med gemensamt fokus på praktiska överlevnadsverktyg och autonomi.
När HKW i Berlin gjorde utställningen, The Whole Earth – California and the Disappearance of the Outside (2013), pekade man inte bara på dess stora betydelse för miljörörelsen, utan också på visioner om internet som ett globalt nyliberalt system där just frågan om utsida och motstånd har kommit att suddas ut. Såtillvida kunde det politiskt radikala i den kaliforniska ideologin både lyftas fram och kopplas samman med en historisk förändring. Preppingkulturens mer individualiserade logik kring överlevnad saknar helt enkelt det lilla spår av det utopiska som fanns i The Whole Earths hippiecybernetiska cocktail, och som fortfarande jagar konstens, till skillnad från designens, kulturella logik.
Till skillnad från designvärlden drar de flesta modeord i konstens projektekonomi till sig uppmärksamhet och finansiering genom att likt The Whole Earth på HKW anknyta till något kritiskt, radikalt och potentiellt kullkastande av den ena eller den andra normativa ordningen. Alltifrån det queera och dekoloniala till det kvantfysiska och ickeantropocentriska har i denna mening varit bärande för konstens utveckling efter avantgardet.
Missförstå mig rätt: jag har i grunden inget större problem med denna aspekt av konsten, så som världen fortfarande ser ut. Dessutom saknar den inte gränser. Tänk exempelvis på ett ord som ”Lumbung” som användes som organisatorisk och performativ princip för hela förra Documenta i Kassel 2022. Initialt lät arrangörerna sig lockas och vitaliseras av det indonesiska curatorkollektivet Ruangrupa, men när konsekvenser av deras lumbungpraktik ledde rakt in i den antisemitiska skuldproblematiken blev det för mycket för det tyska statsförnuftet att hantera.
”We will survive” har ingenting med den utopiska impuls som samtidskonsten står i skuld till. Trots en massa ironiska effekter så får fokuset på prepping något närmast kontrarevolutionärt över sig. Jag drabbas i alla fall av ett mystiskt tungsinne inför den curatoriska njutningen som genomsyrar ”We will survive”, mentalt skyddad av schweizisk banksekretess och brist på drömmar om en annan värld.
Nu när kulturen inte bara ska stå mer på egna ben, stärka turistindustrin och stadsutvecklingen, lösa sociala problem, bidra till forskningen, utan också vara en central del i det svenska civilförsvaret, så är ändå ”We will survive” lite mer än ideologiskt intressant.
Fredrik Svensk är konstkritiker samt redaktör för tidskriften Paletten.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
