Trasmattor, gatstenar och en vargmamma
Väven tar plats på Sven-Harrys
Publicerad 2025-10-22
”Livet och trasornas väv”, Sven-Harrys konstmuseum
När det handlar om vävning kommer jag alltid att tänka på den stackars Philomela i Ovidius ”Metamorfoser”. Philomela blir våldtagen och får tungan avskuren för att inte kunna vittna, men lyckas förmedla sin berättelse genom att väva in den med purpurröda bokstäver i en snövit väv. För mig ger myten röst åt alla tystade kvinnor genom historien, samtidigt som den är en hyllning till det obevekliga begäret att uttrycka sig som skapande människa.
Vävstolen har förblivit sig överraskande lik genom århundradena. Vid denna uråldriga tekniska uppfinning, som möjliggör oändliga variationer av tygproduktion, har oftast suttit en anonym kvinna. Sven-Harrys museisalar har nu intagits av några av dessa textilier av okända, men även av alster av namnkunniga vävare som Märta Måås-Fjetterström och Barbro Nilsson. Deltar gör också samtida konstnärer vilka använder den vävda textilen som uttrycksmedel. Från att tidigare ha hänskjutits till konsthantverk har väven under senare decennier intagit en alltmer självklar plats inom samtidskonsten.
I den första salen svävar trasmattor högt över besökaren. En brudmatta från Dalsland på säkert femton meter hamnar omedelbart i blickfånget. Mattan är vävd av en mor till hennes döttrar inför giftermålet, då brudparet gick fram på den till altaret. Mattan förvarades i brudkista och togs bara fram vid vigslar, vilket gjort att färgerna ännu är klara.
Trasmattorna kan tidsbestämmas genom sin färgskala. På 1930-talet är de murriga, vävda av trasor från mörka arbetskläder medan de på 1950-talet är gjorda av ljusare vardagskläder. Man kan ana inslag av blommiga blusar och randiga skjortor. Jag ser för mig hur de, med tillfredsställelse över det egna värvet, läggs ut över såpdoftande rena golv.
Utställningen ger prov på en mängd olika tekniker. Jag fastnar vid Barbro Nilssons gobeläng ”Kärnfrukt” (1942) där väven dragits ihop kring varje frukt så att en fördjupning skapas för den att vila i.
De samtida konstnärerna är ännu djärvare i att utnyttja hur tyget kan fås att glesna och dras ihop. I Sara Elggrens spända objekt hänger inslagstråden (tråden som förs genom varpen) löst, vilket skapar en bucklig struktur som hänger ner tungt i en bula. Att lintrådarna hänger fria gör även att de reflekterar ljuset mer intensivt. Dessa dova objekt har en lätt kuslig aura, där de hänger på blanka aluminiumfalsar leder de tankarna till någon främmande organisk livsform. Suggestiva står de ut bland de lite mer väluppfostrade bidragen av ljusa lätta vävar.
Det gör även Eira Petersson Malmstens ”Avtryck” (2025) där varptrådarna från den intrikat vävda gobelängen nystar sig kring mindre stenar och tung gatsten som belastar hela väven. Arrangemanget spelar på de tyngder vilka normalt spänner varpen i en vävstol. Gatstenarna för emellertid tankarna till uppror och världsomvälvande händelser. Det säregna uttrycket av skirt och våldsamt griper verkligen tag.
Textil är ett oerhört tacksamt material att arbeta med. Dels för att det är så metafordigert, hur mycket i språket liknas inte vid väv och trådar! Och när textilt skolade konstnärer vågar släppa greppet om sargen kan det ske oanade ting.
