Kvinnogruppen går från tafatt till självsäker
På konstbiennalen i Göteborg finns berättelser om motstånd
Publicerad 2025-10-02
GIBCA 13: ”a hand that is all our hands combined”, Göteborgs internationella konstbiennal
Bågen spänns i årets upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal, den trettonde i ordningen. ”En hand som är alla våra händer förenade” kan syfta på solidaritet, hjälpsamhet, medvetenhet. Curatorn, Christina Lehnert, vill släppa konstnärerna lite mer fria, låta biennalen vara en plattform för deras politiska engagemang.
Här finns berättelser om motstånd, som till exempel Black Archives Sweden som syns i stort format på Göteborgs konstmuseum där de och deras inbjudna har ett eget rum mitt i det svenska sekelskiftesmåleriet. Egentligen är det kontrasten som gör det, för arbetskritik inom rovkapitalismen är kanske inget som sekelskiftesporträtten tänkt så mycket på – det fungerar som en fantasidialog, till exempel mellan stiliserade, lite retroartade affischer med texter som ”work won’t fix it” eller ”slow down economy – avoid extinction” och oljemålningarnas idyller, vågskvalpet, de badande barnen.
Den allra första biennalen i Göteborg öppnade i början av juni 2001, helt i skymundan av EU-toppmötet, polisvåldet och kravallerna. Visst vinkar årets upplaga tillbaka till aktivismen, till att en annan värld är möjlig. En del biennaler har bearbetat detta arv, det gör inte denna, men ändå är det som om det djupt inne i GIBCA:s dna finns som ett trauma begravt.
Högst uppe i Röda stens konsthall finns verket ”Silent choir” av Raven Chacon, ljudupptagningar från protesterna vid reservatet Standing Rock 2016–17, då ursprungsbefolkningen i Dakota försökte stoppa en oljeledning. Man hör människor, stegen går över huvudet på oss betraktare. Det finns en diskret kraft i detta verk, när sammanhanget väl är tydliggjort är det rätt maffigt, med sina svarta draperier och ljud.
Konstpodd: I själva verket
Backa ner till Röda stens stora salar och Noor Abeds film ”A night we held between”, som utgår från ett palestinskt folkmusikstycke och på något sätt synkar ihop sig med Georgia Sagris stora djupandande blobba ”Gone, gone beyond”. Filmens rituella tema, dess mystiska, långsamma berättande, blandar sig med ljudet då Sagris installation sakta pumpas upp för att sedan åter sjunka ihop. Allt kan börja om och om igen, precis som aktivismens envishet.
Jag fastnar ändå mest för det lågmälda, som de små filmerna från flyktingbåtar i Lydia Ourahmanes verk ”Haraga – The burning” (2014). Verket utgörs av mobilfilmer som konstnären fick skickade till sig från en ung algerier. Här möter vi unga mäns drömmar om Europa, om framtiden på andra sidan Medelhavet. De får ordet när de är på väg, det är på något otäckt sätt som om de var kvar för alltid.
Även Patricia L Boyds verk på konstmuseet i Skövde tillhör det lågmälda. Här har hörn skapats av enkla väggar. Jag går in genom en dörr och tror på något förvirrat sätt att jag ska komma till ett annat rum men det är en illusion. Ändå händer det något, svagt och vagt, i anslutning till väggarna, hörnen, flyttkartongerna som rymmer vardag och minnen. Signalen är förändring, men det är liksom sprött i förhållande till sin omgivning. Kontrasten till Olivia Plenders verk, eller för all del till Siri Derkerts kolteckningar av Fogelstadgruppen är stor.
Plender deltar med flera verk, bland annat en tvåkanalig video, ”Hold hold fire” med scener från en självförsvarskurs för kvinnor. Helt dokumentärt är det inte, men ljuden från filmen ekar in i utställningshallen på ett övertygande vis. Från den tafatta inledningen går kvinnogruppen vidare till större självsäkerhet. Här finns en vag antydan tillbaka till historien, vilket blir tydligare i Plenders verk ”Arrest!” (2021), en serie teckningar inspirerade av nyhetsbilder som anknyter till suffragetterna, deras kamp för över hundra år sedan och deras utsatthet för polisens våld. Det är svårt att inte se nuet dubbelexponeras in i dessa bilder. Dagens brittiska polis lyfter också i väg hyfsat värnlösa aktivister – inte ens äldre kvinnor skonas, lika lite som suffragetterna på sin tid.
Men även om det finns aktualitet och en viss positiv känsla i en tilltufsad samtid, framför allt egentligen i Skövde där ett feministiskt, eller kanske snarare kvinnosolidariskt tema blir synligt, kan jag fråga mig om det konstnärliga räcker till för att nå ut. Men visst, det finns absolut fler verk än de som nämnts här som är intressanta (i konstpodden ”I själva verket” diskuterar vi Basma al-Sharifs verk ”Old masters”, som både filmats och visas på Göteborgs konstmuseum).
På Stadsbiblioteket, mitt i staden ett kort diskuskast från museet, visas filmer ur ett pågående filmprojekt av Christian Nyampeta, i ett rum vars fönster täckts av kongolesiska djurbilder från kolonialtiden. Man kan säga att vi har en ram, för filmerna som rör sig inom ett kolonialt tema på både den afrikanska och den amerikanska kontinenten.
Jag gillar att det verket visas just på biblioteket. Det är tillgängligt för alla, öppet för egna tolkningar. På bibblan kommer också Simnikiwe Buhlungu i oktober bjuda in till conver-somethings. Informella samtal som strävar till att ”erhålla, ifrågasätta och dela kunskap”. Från öppningsdagarnas performances – svunna tider, oåtkomliga för de allra flesta – till framtidens öppna samtal. Man får ändå säga att GIBCA lever.
Café Bambino: Jeffrey Epsteins offer talar, igen
