Skönhet för en värld som egentligen är förlorad
Oljan har aldrig funnits
Publicerad 2025-05-27
Monira al Quadiri: ”Burning Desire” på Göteborgs konstmuseum
Farsan tankade bara på OK, och jag minns hur han grymtade till den där höstdagen 1999, när ”Oljekonsumenternas förbund” gick samman med Kuwait Petroleum. Det var åtta år efter Operation Desert Storm, då USA och deras allierade drivit ut irakiska trupper ur Kuwait på sex veckor. Ni vet det där Gulfkriget som enligt Jean Baudrillard aldrig ägde rum, eftersom det visades på TV som om det vore ett datorspel snarare än verkligt.
Jag kommer att tänka på den här i historien när jag kommer in på Monira al Quadiris utställning Burning Desire på Göteborgs konstmuseum. Passande nog är utställningen i Stenasalen, uppkallad efter Stenakoncernen som inte bara är kända för sina fossildrivna fartyg, utan också för Stena Drilling, som bokstavligen borrat efter olja och gas för den som vill betala.
I filmen ”Crude Eye” från 2022 har al Quadiri byggt upp en modell av ett oljeraffinaderi. Saken är den att dessa får man inte fotografera i Kuwait, vilket gjort rikedomen till något magiskt, men i stället för att visa hur det verkligen går till skapas här en märkvärdigt skinande plattform som i sig tycks sväva på olja. Oljan blir en spegel, inte för verkligheten, utan för något annat, utomjordiskt, imaginärt. I stället för att i historiematerialistisk anda avslöja arbetet bakom magin, accelereras myten, kanske oljan inte ens finns?
Född i Senegal, uppvuxen i Kuwait, utbildad i Japan och i dag verksam i Berlin, rör sig Al Qadiri med sina verk genom den internationella samtidskonstens skenbart rotlösa kretslopp. Hon verkar i ett fält där konstnären framträder både som kritisk röst och som cirkulerande handelsvara. Hennes konst förkroppsligar den stagnerande kapitalismens estetik i sin mest paradoxala gestalt: det nomadiska subjektet som bär med sig spåren av en plats vars resurser utarmar, vars framtid redan brutits upp och exporterats. Och det är just denna belägenhet, mitt i sitt obarmhärtiga beroende av en olja som både sinar och dödar som hon skapar sina monument över allas vår samtid.
”Miner” (2022) består av 3D-printade imitationer av lackade oljeborrar. Oljearbetarens frånvaro ersätts av en skinande artefakt. I en ekonomi där produktionen är bortsopad och endast formen finns kvar, laddas dessa symboler med en sällsam erotik. Den glansiga ytan skyler över tomheten i centrum.
I Al Qadiris skulpturer framträder oljan som en imaginär fetisch, där begäret kring det fossila materialiseras som glans, form och yta. En liknande gestaltning av oljans estetiska kraft, finns i ”Spectral Pearl Series” (2022). Också här härmas huvuden från oljeborrmaskiner, och deras organiska former och skimrande ytor ger dem ett utomjordiskt uttryck. Skenet från dessa objekt döljer en märkvärdig historia om ett förgånget produktionssätt och ett nytt på dekis.
Under sent 1800-tal sökte sig det lokala emiratet till Storbritannien för skydd mot det osmanska rikets inflytande. Genom ett hemligt fördrag från 1899 blev Kuwait ett brittiskt protektorat, formellt självständigt men underordnat brittisk utrikes- och försvarspolitik. Oljan upptäcktes med hjälp av brittisk-amerikanska bolag 1938, och därefter förvandlades en liten handelshamn och pärlfiskekultur till en av Mellanösterns rikaste stater. Självständigheten 1961 innebar inte ett brott med detta system utan snarare dess fortsatta förvaltning i ny form. Oljan integrerades i ett globalt nätverk av finansiell och militär makt, där rikedomens baksida förblev beroendet av Queen Elisabeth.
Monira Al Qadiri skriver in sig i en tradition där konsten både illustrerar teser och gestaltar systemens inre mystiska logik. Trots all bling bling, framstår det som ett distanserat sorgearbete, långt ifrån agitationens eller det desperata lidandets register. Den undviker samtidigt med fördel att göra motstånd mot fossilindustrins våld. Konsten framstår som ett sediment av det som varit framtid, ett skimrande raster över det som lämnats kvar när historien förlorat sin riktning, den ger form åt ett tillstånd där framtiden redan tycks ha dragit sig tillbaka. Kvar blir en rad kritiska fetischer, där oljan betecknar samtidskonstens institutionella villkor.
Det är konst som bekräftar att den estetiska stagnationen inte behöver bryta mot skönheten, men att skönheten nu betecknar det ruinerade tillstånd vi blivit beroende av. I en stagnerad global ekonomi som inte längre kan växa utan äter upp sina egna förutsättningar, erbjuder Al Qadiri en estetik för ett tillstånd utan utopi eller framsteg. Det är därför hennes konst inte bara angår oljan, Kuwait eller senkapitalismens verklighet. Den angår alla som lever i glansen efter en framtidstro som förlorat sitt bränsle. Så känns det i alla fall just nu. Pappa dog i vintras, men på mitt OKQ8-kort har jag fortfarande 50 tusen i kredit.
