Konst för bokälskare – men inget går att läsa
Marja-Leena Sillanpääs bibliotek är snart fullbordat
Publicerad 2026-03-22
Marja-Leena Sillanpää: ”Librarium futurum 1968–2028”, Marabouparken
Vad är böckers betydelse i dag? För vissa av oss är de en väsentlig del av livet. De utgör sinnebilden och själva höjdpunkten av reflektionerna kring den mänskliga erfarenheten. De blir till och med ett sätt att leva: att köpa, samla och söka specifika utgåvor, att få och ge bort, att förundras över mängden välskannade pdf:er som bara är ett musklick bort och småklaga över epub-filer – och framför allt läsa dem. För andra tycks böcker knappt existera. I den nyliberala erans ständigt krympande kultur- och utbildningspolitik och ökande klasskillnader pågår en väldokumenterad nedgång i läsning och läsförmåga.
Nedgången tycks bli brantare hos generationen uppvuxna med smarta telefoner. Boken har alltså på några decennier gått från att vara en dominerande medieteknologi i allt från konstnärligt berättande till samhällsdebatt och kunskapsproduktion, och fått maka på sig för den strömmade tv-serien och sociala medier, poddar, chatbotar och nätbaserade uppslagsverk, och till och med så oglamorösa fenomen som den nätpublicerade forskningsartikeln. Dessutom: en del av frågan om böckers betydelse idag handlar inte ens om människors läsning, utan om hur böcker, som ett digitaliserat råmaterial, används för att träna generativ AI.
En historisk ögonblicksbild: privata och semiprivata bibliotek var all the rage för de övre samhällsskikten i renässansens Europa. Till den grad – som Andrew Hui påpekar i ”The Study: The Inner Life of Renaissance Libraries” – att även den heliga jungfru, när hon framställs i periodens måleri, tittar upp från en bok i sin studiolo när ärkeängeln Gabriel kommer med bebådelsen.
Marja-Leena Sillanpääs ”Librarium futurum 1968–2028” på Marabouparken är till stor del en utställning om böcker. Förseglade, övermålade, vikta, klippta, brända, omtitulerade och skulpturalt omformade ingår runt 3 000 böcker, ordnade i hyllor och vitriner, på bord och pulpeter, i askar och i ramar. Det bibliotek som fick sin början när konstnären som treåring ritade i en av föräldrarnas böcker ska stå klart om två år: böckerna kommer att då samlas i nio bokhyllor och utgöra ett avslutat verk.
På sätt och vis ser de flesta funna objekten ut att komma direkt från det 1910-tal då Marcel Duchamp utvecklade praktiken
Det här är något helt annat och mer personligt än Shubigi Raus ”Pulp I–IV” på Tensta Konsthall (en tidigare omskriven utställning som rest från Bildmuseet), som är en kartläggning av hur böcker bränts och förstörts i krig och förtryck. ”Librarium futurum 1968–2028” utgör förmodligen en annan sorts lockelse för bokälskare, och är vid första anblick mycket lovande.
När besökaren går ner för den breda läktartrappan erbjuds – som alltid – en initial överblick över utställningsrummet. Det innebär naturligtvis en utmaning för konstnären, men kanske har idén om att Marabouparken skulle vara ett särskilt svårt rum fått sig en och annan törn. På senare år har en rad utställningar löst problemet och på olika sätt: Runo Lagomarsinos Guernica-paviljong svävade i ett slags scenisk tomhet, Johanna Gustafsson Fürsts träskulpturer fick liv jämte en underligt tvetydig tillbyggnadsvägg och Lina Selanders stilla och rörliga bilder blödde vackert igenom transparenta skärmar och förbands av de olika ljudspåren.
Även Sillanpääs installation är lyckad: en u-formad bokhyllestruktur bildar ett rum i rummet och ramar in ett lapptäcke av orientaliska mattor, på vilka ett flera meter brett arbetsbord står. Genom de luftiga hyllorna med böcker, koffertar och allsköns pinaler skymtar den bortre väggen täckt av gulnande kartor, samt spridda öar av bord, montrar och vitriner. Utställningens olika delar befinner sig i en obruten kontakt med helheten på ett fint sätt. Men det är något med dessa delar som skaver en smula.
Det står tidigt klart att böckerna inte är ämnade för läsning; inte heller rör det sig om artists’ books i egentlig mening. Enskilda verk hos Sillanpää är snarast skulpturala objekt eller assemblage. De ursprungliga böckerna finns kvar som materiella spår eller delvis läsbara fragment, men görs otillgängliga på olika vis: med tusch målas vissa svarta, med målarfärg eller vitt omslagspapper blir andra vita. I någon har en bit av inlagan skurits ut och ersatts med bit sandsten eller gips. Ibland dyker de upp bredvid andra funna objekt, och i flera fall ges de nya titlar och tvetydiga annotationer, antingen med handskrivna och datummärkta etiketter, eller med urklippta och klistrade ord och textstycken.
Men varken oläsbarheten eller den mycket bestämda åverkan som gjorts på böckerna är ett problem. De framstår som nödvändiga för Sillanpääs projekt att lyfta dem ur deras litterära cirkulation och in i en både materiell och psykologisk sfär. Snarare är det två andra saker: en lätt känsla av kuriosakabinett och det traderade sättet att skriva in böckerna och de funna objekten i en konstnärlig ordning.
På sätt och vis ser de flesta funna objekten ut att komma direkt från det 1910-tal då Marcel Duchamp utvecklade praktiken: mörka träramar och glaskupoler, mässingslampor och tunga pappersskärare. En glasbutelj med mystiskt inre har fått en svart bård och skriften ”Poetens dröm.” och en svart låda med en vit barndocka bär titeln/texten ”Himmelsfärd” i blyerts och ”siktet inställt” (urklipp). Uttrycket är ålderdomligt, men inte oskyldigt: mellan mattorna, kofferterna och kartorna anas ett historiskt subjekt som skulle behöva problematiseras.
Bäst blir det när Sillanpää arbetar mer renodlat med böckerna. Tillvägagångssätten genom reduktion, repetition och abstraktion kan föra tankarna till såväl Anselm Kiefers monumentala blyböcker från 1980-talet som Ruth Wolf Rehfeldts mönster och visuella texter framställda med skrivmaskin.
Ett sådant exempel är ”Uppenbarelseböcker” (2025) till Peter Cornells minne. En smal hyllstruktur med förseglade och svärtade böcker påminner om konstkritikerns egen gängliga gestalt – både böckerna och hyllan är också delar som blev kvar av Cornells samling efter hans död.
Även ”All those words I just not say” (2002) med sina stående, halvöppna, och på olika vis deformerade böcker i en bordsvitrin tycks bära på en genuin undran om vad de egentligen är.
Bokens förmåga att ställa frågan om sig själv stod klar redan när Don Quijote, sprängfull av hjälteberättelser, ryckte ut på den spanska landsbygden och Cervantes lät bokens karaktärer diskutera riddarromanernas uppenbart skadliga och möjligen uppbyggliga inverkan på sina läsare. Sedan dess har frågan bara ställts på olika sätt. Att som Sillanpää låta den handla om boken som fysiskt objekt, som ett slags antropomorf gestalt under lager av mer eller mindre tvångsmässig bearbetning, som ett besjälat men ändå otillgängligt föremål, är lika rimligt som något annat. Särskilt som varje bokälskare vet att det är just bokens materiella egenskaper som fetischeras.
Karl Katz Lydén är filosof och kritiker.
Fotnot: Till samtal och läsningar har Sillanpää bjudit in aktörer ur den lokala litterära myllan som Peter Bodén från antikvariat Hundörat och poeten Beata Berggren från förlaget Chateaux.
