Passionsbefriad dockspelsromantik
En lågmäld gestaltning av den lilla människans lilla liv
Publicerad 2025-03-20
”Romantiken” av Oskar Thunberg
Vi som gillar dockteater för vuxna lämnas oftast ganska svältfödda av de svenska teatrarnas repertoarer. Därför går vi lätt upp i brygga så fort den lilla falang entusiaster som ägnar sig åt denna i andra länder högst blomstrande konstform bjuder oss något till livs. Även scenkonstkollektivet Lumor har blivit något av en kritikerdarling, så när de nu iscensätter sin djupdykning av romantiken – den litterära/filosofiska såväl som den mellanmänskliga – medelst knappt meterhöga människodockor signerade Jenny Bjärkstedt, är förväntningarna lindrigt sagt skyhöga.
Samma dockmakare bidrog till Lumors prisade ungdomsproduktion ”Oxytocin” på Backa teater 2023 och då liksom nu svarar Oskar Thunberg för manus och regi. ”Romantiken”, som först spelas på Galeasen i Stockholm och senare turnerar vidare till Östgötateatern och Folkteatern i Göteborg, kan på flera vis sägas vara en fristående vuxenuppföljare till ”Oxytocin”. För även här handlar det om vanlisars relationer i alldeles vardagliga miljöer. Mer specifikt om medelklasslivet som puttrar på i medelåldern, mellan realistiska modeller av sovrum, vardagsrum och badrum, med små dramatiska gupp på vägen mot slutet.
Christers och Johannas äktenskap är dött, och deras vän Antonio — som är nyseparerad — får ett cancerbesked efter att ha genomgått en prostataundersökning så att säga on display.
Den engagerade gestaltningen med Bjärkstedts uttrycksfulla dockor höjer det hela från att bara bli till sammanbiten, opassionerad diskbänksrealism. Här finns nämligen inga stora dramaturgiska åthävor i spelet eller ens några dramatiskt verbala sammandrabbningar när Christers otrohetsaffär med en 19 år yngre tjej leder till skilsmässa.
Det är i bokstavlig mening en lågmäld gestaltning av den lilla människans lilla liv. Av längtan efter lite jävla kärlek bland vardagstristess och obearbetat, emotionellt bagage.
Antonio kämpar på med sin yoga trots smärtor och tvingas skoningslöst inse hur hans enda liv ebbar ut. Dockgestaltningen gör hans insiktsfulla monolog om hur kroppen och själen trots allt hänger ihop i livets rollspel till ett slags metakommenterande nyckelscen. Men som åskådare släppte jag redan ett par minuter in i föreställningen idén om att försöka identifiera gränsen mellan dockor och dockspelare.
Här finns en utmärkt känsla för samspel mellan alla aktörer och sceniska element, med fint utmejslade gester och röstnyansering. Det gör iscensättningen fängslande, i all sin gråa och detaljerade mänskliga nakenhet. En elegant estetisk pendang framkallas i texten med Stagnelius ”Suckarnes mystèr” när Johanna ordnar läsecirkel på tema romantiken, samtidigt som inte minst Antonio befinner sig akut ”mellan livets sorgesuck och dödens”.
Däremot kunde själva manuset gärna ha fått förtätas bättre för att undvika något av den omständlighet som nu präglar uppsättningen och det praktiska spelet. Å ena sidan är det superintressant att få titta rakt in i teatermakeriet och följa alla kostym- och scenbyten inför öppen ridå. Å andra sidan blir det nu väldigt många sådana under föreställningens nära tre timmar, vilket får tempot att sacka och helhetsupplevelsen att kännas onödigt långrandig.
Dockfigurernas samtal vetter dessutom ibland lite väl mycket åt det stereotypt föreläsande hållet. Som när Antonio kommenterar AI-utvecklingen eller pratar om intimitet och passion, eller när Christer mansplainar sin anknytningstyp för älskarinnan Jennifer. Som i sin tur har ett problematiskt relationsmönster. Ja, det finns så att säga budskap som vill fram här.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &