Här får vi alla sidor av Lars Norén på ett bräde
Eva Dahlmans rappa iscensättning ger tröst i mörkret
Uppdaterad 2025-10-06 | Publicerad 2025-09-27
”Communion” på Göteborgs stadsteater
Att tre ospelade pjäser låg på Lars Noréns skrivbord när han gick bort 2021 är en så bra story. Mitt i det sorgliga – ändå ett perfekt dramatiskt avslut på ett stort konstnärskap. Så givetvis är förväntningarna uppskruvade när det nu blivit dags för den första av dessa, ”Communion”, att spelas. Att det gått 42 år sedan Göteborgs stadsteater senast hade urpremiär för en Norénpjäs (”Kaos är granne med gud” 1983) och det nu rimligen inte kan bli så många fler, bidrar förstås också till viss högtidlighet.
Eftersom denna tilldragelse dessutom äger rum samtidigt som Bokmässan pågår för fullt, med årets ovanliga fokus på dramatik, känns det just nu som rena rama julafton för teaterkonsten i Göteborg. Det är också mässans digra program, i kombination med en osedvanligt intensiv premiärhelg på andra orter, som tvingar mig att frångå gängse recensionsrutiner och smita in i Studion en dag tidigare än alla andra kritiker, för att tjuvkika på genrepet av denna ”okända” Norénpjäs.
Med detta sagt är skådespelarna nu redan kvällen före premiär så otroligt varma i de bleka, alldagliga kläderna, att jag avundas publiken som ännu har denna upplevelse framför sig. För här får man alla sidor av Lars Norén på ett bräde och i Eva Dahlmans lekande lätta regi finns inte ett spår av den stela vördnad som tenderar att drabba många Norénuppsättningar. Här ser ensemblen ut att ha riktigt kul på jobbet samtidigt som de presenterar ett gediget textarbete, vilket är särskilt viktigt när man spelar Noréns tillståndsbaserade dramatik av snabbt upplösande situationer. Med rapp musikalitet i replikskiftena rinner orden fritt flödande mellan humor och svärta, i ackompanjemang av särdeles välvald musik.
Van Morrisons bitterljuva flip of the darkside-dänga ”Days like this” sätter inledningsvis tonen för både texttolkning och spelstil. I manus är rollfigurernas namn bara siffror, en personkrets numrerad 1 till 8, vilket också motsvarar rumsnumren på den psykiatriska avdelning det hela utspelar sig på. För att inte säga i det så typiska Norénska gränslandet mellan friskt och sjukt, liv och död. Alltså en högst igenkännbar plats i Noréns dramatiska universum, än en gång förklädd till en ljust inredd vårdinrättning som samtidigt är ett rum för ångestskuggor och bottenlöst mörker.
Här finns fragment och reminiscenser från hela Noréns författarskap och liv, inklusive exklusiva shoppingvanor, sommarhus på Gotland och religiösa funderingar. Bibelcitat samsas med teaterhistoriska referenser. En saknad dotter heter Agnes, precis som Indras dotter hos Strindberg. Man väntar Beckettskt på någon som aldrig kommer (”Vem är det som inte kommer? Gubben med hunden?” eller ”Jesus kommer nog inte idag.”)
Med sin dubbeltydiga titel är ”Communion” kort sagt mumma för intertextuella stigfinnare.
I Dahlmans finlirande regi får ensemblen krama ut det göttigaste ur sina olyckliga rollfigurer, med en hel del komisk svärta. Karin de Frumerie balanserar fint mellan högt och lågt, maniskt och depressivt, i Noréns poetiska svador för den sammanbrutna mamman och före detta barnläkaren. Likaså hittar Klara Zimmergren i sin schizofrena karaktär en så självklart passande dråplig tonträff att man skulle kunna tro att rollen specialskrivits för henne. Steve Kratz excellerar även han i denna tragikomiska balansgång, som när han på frågan om han lever ihop med någon svarar med en typsikt Norénsk, torr punchline: ”Nej, jag lever knappt själv.”
En fröjd är det också att se syskonen Philip och Jessica Zandén spela teater ihop för första gången. Hon som livstrött SL-anställd. Han som pappan som förlorat sin dotter i pannlobsdemens och fastnat i sorgen, men trots allt slutat supa. Utfallet är inget mindre än lysande skådespeleri – och samspelet fint i hela denna tajta ensemble. I Dahlmans rappa orkestrering knyts Noréns konstnärskap på många vis ihop, med betoning på hur verkligt rolig han kan vara samtidigt som han låter oss stirra rätt ner i existensens avgrund. På Göteborgs stadsteater blir den uthärdlig för en liten stund - en tröst i det livsmörker vi alla någon gång tvingas möta.
