Leif Andrée gör Fosses text med stillsam bravur
Svårt att värja sig från monologens effektivitet
Uppdaterad 2025-09-07 | Publicerad 2025-09-04
”Så var det” på Kulturhuset Stadsteatern
När det börjar, är det morgon. En ganska eländig morgon. Leif Andrée gestaltar med stillsam bravur den åldrande man som hälsar dagen i Jon Fosses monolog ”Så var det” och han hälsar den utan illusioner. Utan att be sin Fader vår dessutom. Det han, visar det sig senare, alltid börjar dagen med. Men det här är ingen vanlig dag.
Stadsteaterns lilla scen har förvandlats till ett slitet rum, blått som himlen, smutsigt och rörigt som en plats ingen har brytt sig om på väldigt länge. Tomma tavelramar, en och annan ihoprullad duk, lite skräp. En sliten säng. ”Ännu en dag, en dag för vad?” frågar sig vår huvudperson, en man som har lite svårt att röra sig men inte att fundera på meningen med det hela, på religionen, på vad som eventuellt väntar. Hur det går till att bli jord, mull.
En dag av väntan, kanske av bekännelser, ånger, grubblande, men också av njutning och musik. Det handlar om att se tillbaka på livet, och i en text av Jon Fosse broderas det inte ut. I stället rullar det lilla som uttalas gång på gång, upprepningarna är många – ett ensamhetens ältande.
Konsten har gått före familjen, före de tre äktenskapen och alla barnen. Finns det barnbarn? Det vet han inte, ingen har sagt något. Allt har varit för värdet av konsten – för att skapa själv, för att njuta av stycken som Bachs Matteuspassion och hans Goldbergvariationer.
Konsten är något som finns både i den här och i den andra världen. Hela enaktaren utspelar sig på den smala bron mellan livet och döden. Hur den kan upplevas för en troende, och tvivlande, person. Visst är det ett ämne Jon Fosse ofta återvänt till, och det är svårt att värja sig från textens effektivitet. Fast jag vrider mig lite i plågor över det tunga religiösa inslaget. Det är ju också hyfsat klyschigt med denna känslomässigt isolerade kulturman som inte lyckats kroka i något på riktigt.
Han väntar på en kvinna och går om och om igen till dörren för att spana. Hon som alltid frågar om familjen, hon som skrapar i såren – hon kan vara helt vardagligt från hemtjänsten. Men hon kan också vara en sorts själasörjare, en dödsdoula som ska hjälpa till med det där sista. Ljuset som strålar in där mannen står och spanar skvallrar om något högre, något gudomligt.
Det är mycket som pågår strax under textens enkla yta. Och Leif Andrée lyckas verkligen få det att se så lätt ut, det där med att göra texten levande. Absolut en viss ironi med ett ”levandegörande” av just en monolog som går mot döden – men så är vi ju på teatern och showen måste fortsätta.
