Fräsig könsparodi med tofsar och sexiga moves
Farnaz Arbabi skriver om Shakespeares pjäs för nutida publik
Uppdaterad 2026-01-18 | Publicerad 2025-09-06
”Så tuktas en argbigga” på Dramaten
En regissör av vår tid som ger sig i kast med Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” (1593) måste ta sitt eget modiga grepp. Urtexten är ju både rörig – med en massa snurrigt förväxlingsspel – och så kvinnoföraktande att det snart skrevs en motpjäs, Fletchers ”The Tamer Tamed” (1611). Varje era har sin strid om könsrollerna.
Farnaz Arbabi förvandlar med magiska fingrar Shakespeares komedi till en könsparodi för vår tid, sliten som den är mellan nykonservatism och feminism. Förväxlingsspelet förpassas till sophögen, ändå är uppsättningen helt maxad, full av osande kroppslighet och en fräsigt omskriven text på blankvers. Dialogen förhåller sig fritt till förlagan men är full av blinkningar till oss som kan vår Shakespeariana – men också till den unga publik med koll på insta-trender, som glädjande nog börjat hitta tillbaka till institutionsscenerna.
Arbabi, som till vardags leder Unga Klara, behärskar teaterns rika språk. Häromåret gjorde hon ”Cabaret” på samma Stora scen, nu får ett femtontal dansare från Balettakademien inleda med en snygg koreografi med tofsar, tights och sexiga moves. Realitycheck från en verklighet där alla vet hur en kvinna ska se ut och vara på scenen. Eller ”alla”?
Blickarna vänds mot ett gigantiskt gult torn av stål där systrarna Bianca och Katarina väntar på det obligatoriska äktenskapet. Urtextens familjefar Baptista är i denna version en änkematrona, liderligt spelad av Kristina Törnqvist. Hon vill inget hellre än att gifta bort sina döttrar, för att själv ostört få frossa i sex. Den väna Bianca har tre tomtiga friare i full renässansmundering, men Katarina som är bitch-hagga-nucka-argbigga vill ingen ha. Moderns ultimatum blir att Biancas friare måste hitta en make till äldsta dottern innan deras huggsexa om snyggdottern kan börja.
Så står han plötsligt där: hårdingen Petrucchio som vill tämja vildkatten till tamkatt. David Books entré med backslick, naken bringa och en jättelik suspensoar är obetalbar. Han är Mannen! Vips hägrar altaret även för Katarina. Det är ingen slump att de tre clownerna som guidar publiken genom förvecklingarna hämtar fraser från psykologerna i ”Gift vid första ögonkastet”.
Som skrattspegel för vår tid blir det full pott. Inga stora aha-upplevelser men helt enkelt träffande, med både flabb och orosgulp. Maia Hansson Bergqvist, som tidigare visat framfötterna i Liv Strömqvists senaste succépjäs, gör sin Bianca till en perfekt men i slutänden desillusionerad soft girl. Bloggen följer henne som ständig bakgrund med hjärtregn och allt. Hon drömmer om att leva gott på sin kommande makes pengar, men råkar välja en slacker som vill bli indieartist. John Njies Lucentio i rollen vacklar mellan inlärd feminism och egoism/bromance med grabbarna och väljer det senare.
Det manosfäriska mörkret tätnar över tvåsamheten
Sara Shirpeys Katarina är sin systers motsats, men lika övertygande som munvig outsider i familjen. Hon är tuff som ett SCUM-manifest och kallar männen råttor, eller nej – amöbor på löss på råttor. Sin systers softa huvud dunkar hon i väggen.
Men vad göra med pjästextens tendens, dess hyllning till tuktandet av kvinnan? Arbabi väljer kåtheten som förklaring till att Katarina säger ja till Petruchio. Till en början skapar de en passionerad S/M-pakt där de jämlikt turas om att ta varandra bakifrån. Men så är det ju det att han har våldstendenser och därtill alla pengarna. Om han vill svälta henne till lydnad kan han. Och han vill. Dominansen blir exklusivt hans och det manosfäriska mörkret tätnar över tvåsamheten.
Den svåraste nöten att knäcka är den kuvade Katarinas avslutande lovsång till den potente mannen och den undergivna kvinnan – den hon själv blivit. Vad göra med detta ökända monument över pjäsens misogyni? Som genom ett trollslag lyckas Arbabi vända scenen till något helt oväntat, som inte ska avslöjas här. Det är riktigt smart gjort och skapar en häftig katarsis. Katarinas och Biancas försoning liknar en vision om kvinnokampen: ett återförenat systerskap mellan dolly och bitch. Kan vi, vill vi, törs vi? Ja, vi kan, vi vill, vi törs!
