Kulturarvet slaktas längs gröna t-banelinjen
Helt olika resultat när Turteatern och Moment bråkar med svensk historia
Uppdaterad 2025-11-17 | Publicerad 2025-11-14
”Atlantis Hyperborea” på Moment:teater
”Utvandrarna 1.0” på Turteatern
Längs med tunnelbanans gröna linje i Stockholm slaktas just nu det nationella kulturarvet.
På Turteatern i Kärrtorp har Marie Nikazm Bakken gett sig i kast med Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Det är närmare fem timmar genial galenskap. Ett skitigt, burleskt vanvett med spelglädje rakt igenom. Även om man skulle kunna korta pjäsen med 45 minuter, så är där inte en död minut. Och inte en enda pekpinne om hur vi ska tänka kring nation och nationalepos. Man får pussla runt tankarna själv i sitt politiska lilla huvud – om man vill.
Annorlunda är det på Moment:teater i Gubbängen, där Andreas Boonstra skrivit och regisserat en pjäs om Olof Rudbeck d.ä. (1630–1702) och hans fantasibygge Atlantica.
Rudbeck ägnade åratal av sitt liv åt att bevisa att Platons utopi om ett rike varifrån all kunskap har kommit – Atlantis – faktiskt har funnits. Och det är Sverige som är denna civilisationens vagga! Det var hit upp som Noas ark sökte sig, Uppsala högar (500 – 600 år e.Kr) var faktiskt äldre än Troja (cirka 200= f.Kr) och det var här som Orfeus upptäckte musiken! Ja, det var galenschaft i kvadrat, men också högsta intellektuella mode. Samtida med Rudbeck uppstod till exempel myten att det var de flyende trojanerna som grundade London.
Sara Turpin gör en lågmäld och sympatisk Olof Rudbeck, som inför ett par Uppsalastudenter lägger fram sina forskningsrön. De tvekar och tjusas, men Rudbeck pratar på.
Och pratar på.
Texten består i huvudsak av monologiska redovisningar, inte av dialog och knappt nån gestaltning. Textens torftighet försöker Boonstra lätta upp genom att låta lustiga dockor göra vissa scener. Det är Boonstra själv som är dockmästaren, bland annat sköter han Magnus Gabriel De la Gardie, rikskanslern som var mecenat för Rudbecks nationalistiska projekt.
Och det är här Boonstras ideologiska sko klämmer: unket drömde Rudbeck om en svunnen guldålder och lika unket drömmer man i dag om fornstora dar. ”Jag har svårt för nationalism överhuvudtaget” och särskilt den som handlar om att återupprätta ett ärorikt förflutet, deklarerar han, med adress till de nationalkonservativa, som inte lyssnar eftersom de – det kan jag lova – inte sitter i publiken.
Med ”Atlantis Hyperborea” ställer Andreas Boonstra absolut ingenting på spel, varken konstnärligt eller politiskt, men man kan ändå undra över hans ärende.
Jag tillhör inte heller dem som viftar med svenska flaggan, men vill man dunka ner högerpopulismen kanske man inte ska göra antinationalismen till överordnad princip. De flesta som bor i Sverige tycker trots allt om sitt land, man arbetar hårt och betalar skatt för att få det att funka.
Och nog kan väl kampen för ett rättvisare samhälle ha nytta av att titta bakåt? Inte till 1600-talet, men väl 1960-talet, när den progressiva fördelningspolitiken gjorde Sverige – ja just det: världsunikt. Om man aldrig ska kunna vara stolt över sitt land, behöver man ju heller inte sträva efter att landet ska uppföra sig.
Det är Boonstras mening att man ska skratta åt både Rudbecks lika knäppa som läbbiga idéer och åt de la Gardie som trodde på dem, men jag känner bara ömhet för båda.
Rudbeck var trots allt en av sin tids främsta vetenskapsmän innan han gick ner sig i Atlantis; han upptäckte lymfgångarna, han initierade anatomiska teatern och han anlade botaniska trädgården i Uppsala. Jag avundas Rudbecks fantasiförmåga och lusta att finna mönster, som visserligen också ledde honom åt helvete fel, men han är knappast den förste forskaren som landat på arslet. Det är inte konstigt om De la Gardie beundrade en sån man.
Det hade kanske varit intressantare om Boonstra gjort en pjäs om det reaktionära Götiska förbundet och de där gökarna som på 1800-talet dyrkade Atlantica och gick in för att återuppväcka stormakts-Sverige. Det är deras andliga ättlingar som i dag styr landet, det skulle man kunna göra smart teater av.
Om ”Utvandrarna 1.0” på Turteatern är en vanvördig och grotesk men innerst inne varm tolkning av en historia som de flesta svenskar har ett förhållande till, så är ”Atlantis Hyperborea” på Moment en kall pjäs om en man som är stendöd sen århundraden tillbaka. Låt honom fortsätta vara det.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &