Samtiden sipprar in i scenens politiska tumult
Folkoperans ”Tosca” är riktigt bra teater
Publicerad 2025-09-18
”Tosca” på Folkoperan
Handlingen i ”Tosca” anger ett bestämt förlopp i tid och rum – den utspelar sig under ett knappt dygn år 1800 på tre platser i Rom: Sant'Andrea della Valle-kyrkan, Palazzo Farnese samt Castel Sant'Angelo. Att den utspelas i en tid av politiskt tumult med en operasångare, en konstnär och en grym polischef som huvudpersoner gör ”Tosca” lätt att se med ögon som färgas av egentligen vilken politisk konflikt som helst – kulturarbetare blir nästan alltid bland de första att förföljas när det är oroligt. Som när Jasenko Selimović satte upp ”Tosca” på Folkoperan 2003 och handlingen förlades till en flyktingförläggning, färgad av konflikterna på Balkan som då låg hyfsat färskt i minnet.
När ”Tosca” återvänder till Folkoperan är det dock utan ett sådant anslag. Eirik Stubø, tillbaka på Folkoperan sedan sin bejublade debut som operaregissör med ”Norma” för tre år sedan, har i stället skalat av ”Tosca” till ett intimt drama som svävar i tidlöshet. År 1800 är kvar, liksom Rom och de tre platserna som fortfarande står angivna i textvinjetter på den kala fondväggen när varje akt inleds. Men samtiden sipprar likväl in, som när barnkören gör entré under första akten i sina egna moderna kläder. Mer åthävor behövs inte för att påminna om att barn ständigt befinner sig i epicentrum för blodiga krig och ockupationer. Att göra närmare kopplingar till aktuella händelser skulle ha blivit too soon, too close, så jag tackar för det.
Henrik Schaefer har gjort ett arrangemang för enbart träblås och brass. I teorin låter det vansinnigt att spela Puccini utan stråkar – mycket av den känslomässiga nerv som kännetecknar honom finns just i stråkarna. Men det funkar faktiskt otroligt väl – det blir dynamiskt och förstärker snarare än dränker det intima anslaget.
Scenrummet är helt avskalat med kala väggar och en hög plattform längs fonden. I ”Norma” användes mycket rök och scengropen höjdes och sänktes flitigt. Nu är det Ellen Ruges ljussättning som skiftar mellan en varmare ton och en iskallt blå, som sätter subtila stämningar. Under första akten är orkestern placerad på scenen, men dessa göms bakom fonden efter paus.
All denna minimalism skapar ett knivskarpt fokus på triaden Tosca, Cavaradossi och polismästare Scarpia. Stubø visade ju redan med ”Norma” hur förtjänstfullt det kan vara på operan med en teaterregissör vars signum är att skala av – med teater kan avstånden paradoxalt nog upplevas som syrefattiga, men med opera kan ett kvävande tomrum fyllas med sången. Då räcker det inte med sångare som är bra på att sjunga, utan de ska även kunna agera – och det krävs regi som ledsagar såväl de röstmässiga kvaliteterna som själva gestaltningen.
Det gör Stubø och det kan första premiärkvällens sångarlag. Elisabeth Meyer debuterar här i rollen som Tosca med en röst som drar mer åt Maria Callas än Birgit Nilsson – mjuk och på samma gång kraftfull. Per Lindström känns likaledes säker och skarp som Cavaradossi. Riktigt golvad blev jag dock av Marcus Jupither som Scarpia – här har vi någon som studerat och gjort barytonskurkrollen till sin egen – intelligent och sadistisk. Hur som haver så är Folkoperans nya produktion av ”Tosca” riktigt bra teater.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar …
