Vackert men vagt i Västanås berättarlada
Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” som dansant sommarteater med bultande hjärta i nya ljusa kläder
Publicerad 2025-06-22
”Kejsarn av Portugallien” Västanå teater, Sunne
I den väldiga röda Berättarladan i Rottneros, några åkrar bort från den blåa sjön Fryken spelar Västanå Musik & Teater sedan 1999 sina sommarföreställningar för en allt större publik. Värmlands Regionteater med ett särdeles nära förhållande till Selma Lagerlöfs berättelser har under Leif Stinnerboms ledning utvecklat en berättarteater av text, musik och rörelse. Och det går inte att ta miste på hur väl förankrad denna teater är såväl lokalt som bland kulturturister.
I sommar är det som vanligt på scenen: ett stort kollektiv av dansanta aktörer. I historiskt anspelande ljusa dräkter med röda och blå detaljer (Inger Hallström Stinnerbom) hoppar, springer och snurrar de runt i välbekant Västanå-stil. Det är andra gången gillt som teatern sätter upp ”Kejsarn av Portugallien” och rytmen går i stadig tretakt med kvarliggande dissonanser. Handlingen drivs effektivt framåt när dialogpartier övergår i folkmusik (Magnus Stinnerbom) på fiol, trummor, gitarr och skalmeja. Ibland kan det repetitiva växlandet mellan text och musik kännas lite mekaniskt.
Men Kejsarn av Portugallien lever på sin hjärtpunkt, på hur fadern och backstugusittaren Jan i Skrolyckas kärlek väcks i den stund hans dotter föds och hur den kärleken blir meningen med hela livet. Lagerlöf odlar kärlekstemat så starkt att annat i berättelsen rentav kan framstå som utanverk. När dottern Klara Gulla (Edith Nilsson) ger sig av till stan för att tjäna ihop till familjens skulder bryter Jan helt samman. Utom sig av saknad går han in i en egen fantasivärld där han envist men förgäves väntar på dotterns återkomst samtidigt som han i kraft av sin kärlek utmanar samhällets hårda hierarkier.
Såklart krävs en fullt ut trovärdig gestaltning av denna kärlekens uppror och monomani. Och ofrånkomligt landar tanken på hur rörande och sakligt drabbande Ingvar Hirdwall var i rollen som daglönaren Jan i Lars Molins tv-version från 1992 (som finns att se på SVT Play). Rolf Degerlunds uttryck äger inte samma känslomässiga skärpa. Hans Jan i Skrolycka är mer vag i sin gråhet, liksom både upplöst och distraherad i sin underordning och därmed oförmögen till full närvaro.
Det finns vackra scener som psykologiskt och känslomässigt etsar sig fast men en vaghet breder annars ut sig i föreställningen som helhet. Det är som om allting både är och sker för flyhänt. Det stora scenbygget med dubbeldörrar och trappor åt vardera håll, en kejserlig trappa från start? Och allt detta flygande fläng, denna ständiga rörelse, vad vill den oss?
