På spökdans med Kate Bush och Emily Brontë

Kostymkonventet ”Wuthering wuthering heights” i Göteborgs slakthusområde är fascinerande men försiktigt svindlande

Liv Landell Major

helskärm

”Wuthering, wuthering heights”

Hur kan det inte redan finnas ett community som träffas på konstiga ställen för att älska ”Svindlande höjder”? På Göteborgs stadsteaters hemsida sägs att fenomenet är påhittat av Poste Restante, kända för sin deltagarbaserade scenkonst. Nu bjuder frigruppen hur som helst in till ”Wuthering wuthering heights” — ett kostymkonvent för den som vill känna suget i Emily Brontës klassiker. Plats: en ruggig jättelokal i slakthusområdet, Göteborg.

 
I mångt och mycket är det här är en ungdomsföreställning. Ansatsen är extremt nutida, trots att man penetrerar en romantisk 1800-talsklassiker med sorgkanter. Empatiska, spöksminkade spelledare försäkrar sig om att alla är trygga så ofta att det ruskiga och magiska i dramat går förlorat.

I de kala rummen tonar en fulvariant av miljöerna fram. Vi har heden, bostäderna, kyrkogården och stallet. Skyltar, klotter och handskrivna lappar kompletterar bilden tillsammans med skådespelarnas instruktioner. 

Spelledarnas korta föredrag om bokens kapitel ges med ett naivistiskt allvar. Det bottnar i respekt för berättelsen men gör kommunikationen med publiken lite avstängd.

 
Tanken är att alla besökare ska ha lika mycket utväxling oavsett förkunskaper. Detta vore ett riktigt drömkoncept med potential för ringar på vattnet, om man vände sig till estetklasser på gymnasiet. Dessvärre får förenklingarna en lite bromsande effekt för alla som redan älskar sagan om Catherine och Heathcliff. Och majoriteten av publiken tycks kunna storyn och har en dos livserfarenhet, vilket framgår inte minst under ett särskilt gruppsamtal om besatthet. Ett underbart men kort ögonblick, där skådespelare bollar frågor om passion, avstånd och hämnd och med frivilliga gäster. Det blir ett par riktigt intressanta minuter, även om tankarna bara hinner nudda vid de arketyper som ”Svindlande höjder” innehåller och relevansen för dem idag. Att samtalet hålls i en loge fylld av välsydda kostymer som deltagarna får dra på sig, gör det än bättre.

 
En bärande ingrediens i konventet är att publiken får lajva nyckelscener ur romanen. Genom iscensättning av allt från hjärtskärande begravningståg till skrämmande gräl. Ett fascinerande recept, trots den välvilliga men hämmande försiktighetsprincip som präglar uppsättningen.

Kvällen avslutas med att samtliga närvarande skapar en ”hed”, genom att dansa bland dimmorna likt osaliga andar, till en gotisk tolkning av Kate Bush. Inte så dumt, ändå.