Jag lägger mig platt för operans flitiga fuckboy
Förförisk uppsättning av Mozarts älskade opera inviger årets operafestival på Confidencen
Uppdaterad 2025-07-27 | Publicerad 2025-07-25
”Don Giovanni” på Confidencen
Varje kväll förförs en kvinna någonstans av en Don Juan som är tillräckligt ihärdig och len i truten för att inte ta ett nej för ett nej. På en scen någonstans i världen störtas också kulturhistoriens flitigaste fuckboy varje kväll i fördärvet som straff för sitt omoraliska leverne. Bara för att återuppstå i någon av sina många olika skepnader dagen därpå.
När Mozarts ”Don Giovanni” från 1787 inviger årets upplaga av Confidencen Opera & Music festival på Ulriksdals Slottsteater tvingas denna sviniga charmör – som operapubliken älskar att både förfäras och förföras av – än en gång ner i det svavelosande helvetet av den spöklika Stengästen. Men den italienska regissören och koreografen Deda Cristina Colonna låter i sin tolkning kulisserna öppnas upp i slutet, så att publiken får skåda in i den gamla rokokoteaterns maskineri. Det blir som att se teatern själv sluka sin ”Don Giovanni”, men lika redo att spotta ut honom med ny energi nästa kväll. Och energi finns det gott om i denna premiärföreställning, från den lekfulla ouvertyren till Kommendörens gåshudsframkallande, fördömande slutaria (sjungen av basen Rocco Lia, som dubblerar briljant i rollen som den svartsjuke Masetto).
Confidencen är en relativt intim teater som låter publiken komma nära både scen och orkester. Scenografins lummigt målade grönska (i design av Christer Nilsson) krymper därtill avståndet rejält till den omgivande slottsparken, och grinden i mitten kan ses som ett slags symbol för hur gränsen mellan dikt och verklighet, som blir ett fint spår att följa i denna uppsättning, liksom har en öppning på glänt.
Dirigent Peter Spissky leder sin tidstypiska orkester med sprittande, smittande spelglädje, vilket gör det musikaliska helhetsarrangemanget av denna slitstarka komposition till en upplevelse i egen rätt. Samtidigt håller samspelet med det skickliga sångarlaget, som sjunger på originalspråket italienska, högsta klass.
Uppe på scenen spelar Timothée Varon galant ut förförarkonstens hela register i titelrollen. Att få omkull kvinnor är Don Giovannis livsluft och främsta drivkraft. Eller ”hans natur”, som han själv formulerar det, och i dag skulle vi väl kalla honom för sexmissbrukare. Men likväl får den franske barytonen den legendariske libertinens söta ord att flöda likt italienskt marsalavin, vilket berusar såväl kvinnorna på scenen som oss i publiken.
Erik Rosenius fyller i sin tur hans bejtänt Leporello med underhållande teatral klagan över sitt hopplösa kneg – att gång på gång tvingas rädda sin herre ur amorösa knipor. Men hans förtjusning över den ständiga dramatik Don Giovanni hamnar i skiner ändå igenom, med en basröst lika stark och uppiggande som espresso. Lojaliteten som wingman är lika mycket teater som Leporellos sympati för Don Giovannis kvinnooffer.
När denna kappvändare i tidstrogen mantel levererar sin bevingade katalogaria till Helena Schubacks Donna Elvira, liksom för att trösta henne med att hon bara är en av många andra på Don Giovannis långa ligglista, drabbas hon av seriefigurstydliga kväljningar. Men snart växlar hennes känslor över till heligt raseri och fullblodigt hämndbegär, med blixtrande italienskt temperament i rösten.
Kostymören Anna Kjellsdotter har gett Don Giovannis erövringar klänningar i olika nyanser av violett, liksom en betonad antydning av hur de hos Mozart symboliserar olika sidor av kvinnligheten. Adelsdamen Donna Anna rusar ur sitt sovrum på flykt från Don Giovannis våldtäktsförsök i elegant nattsärk, där hon sen får se honom sticka ihjäl fadern med värja. Och även om trovärdighet är ett vanskligt mått när man talar om konst och fiktion, framstår sopranen Jessica Elevants innerliga framställning av Donna Annas utsaga om överfallet lika äkta som hennes fästman Don Ottavios tvivel, levererat av tenoren Conny Thimander med en röst len som pannacotta.
Nämnas bör även hur fint Kina Sandtrø framställer den unga bondflickan Zerlinas godtrogenhet och hur hon balanserar farligt nära kanten till Don Giovannis förföriska kärlekssoppa innan hon landar tryggt hos sin Masetto.
Det här är absolut en uppsättning att förföras av, oavsett om man kanske redan har sett lika många tolkningar av Mozarts opera som antalet kjolar Don Giovanni har tagit sig in under. Den här njutbara känslan för Mozarts vindlande musik med alla dess mänskligt ambivalenta svängningar i känslor och perspektiv, får hur som helst knappast någon att vilja ha rollen som moraltant denna kväll. Själv kapitulerar jag totalt inför denna ”Don Giovanni”, i Confidencens svettiga salong.
