Festival med öppna gränser mot omvärlden
Teaterkonst mot våld i nationers namn gästar Riksteatern
Publicerad 10.31
Med sprillans nya festivalen REACT gör Riksteatern något unikt: turnerar Stockholm-Norrköping-Göteborg-Skellefteå med en hel liten meny av noggrant vald, internationell scenkonst. Turnéstarten på hemmaplan i Hallunda (23–27 april) har kanske gått många förbi – men så bankar ju Riksteaterns hjärta allra mest för att ”låta icke blott huvudstadens befolkning, utan Nationen i övrigt, komma till åtnjutande av förstklassig scenkonst”. Det var så ecklesiastikminister Artur Engberg uttryckte sig vid Riksteatern födelse ur Folkhemmets sköte 1933.
Riksteaterns etablering var ett led i vårt lands nationsbyggande. Numera (och under Dritëro Kasapis kloka ledarskap) vet Riksteatern emellertid att ”förstklassig teater” knappast kan frodas i vår lilla Nation utan öppna gränser mot omvärlden. Vi behöver komma i kontakt med annorlunda formspråk. Vi behöver ifrågasätta självförträfflighet och nationalism – idag mer än någonsin. REACT möter båda behoven: de tre föreställningar jag hinner svulla under premiärkvällen föreslår alla, men med olikartad estetik, teaterkonsten som motspråk mot våld i nationens namn. De re-agerar.
Från Polen/Ukraina gästar Marta Górnicka med sin unika kör om 22 kvinnor och en liten flicka. ”Mothers – a song for wartime” växte fram ur Górnickas arbete på en polsk station för hjälparbete, där ukrainska och belarusiska kvinnor sökte skydd undan Rysslands våld.
Efter månader av turné är verket extremt välsynkroniserat. Górnicka dirigerar själv akten från en upplyst plats i gradängen: likt en furie, men med distinkta rörelser, leder hon kvinnornas formationer av kroppar och röster. Choruset går från rytmisk skanderad vrede över krigets våldtäkter, till folkvisor, där fåglar och mat, alltid fåglar och mat, står för längtan och hopp. Kompositionen är hård och vacker och tar sig in under huden, förbi all avslagen krigströtthet.
I Górnickas verk finns Ryssland och Ukraina, en stat byggd på imperieideologi och en som längtar efter kärlek och vardag. Mer komplicerat blir det i Nassim Soleimanpours ”Echo”, som är sista delen i en trilogi, efter pjäserna ”Vit kanin, röd kanin” respektive ”Nassim” som båda gästat Riksteatern. Här finns visserligen hans hemland Iran och hans nuvarande exilort Berlin som poler, men också etern och Riksteaterns scen, där Eva Röse denna premiärkväll agerar. Hon ömsom pratar med Soleimanpour, som är med på skärm, ömsom läser hans minnen och reflektioner utan att ha fått se manuset i förväg (så kallad cold reading). Detta är något av Soleimanpours (och regissören Omar Elerians) signum: glidningarna mellan teaterkonstens inövade fiktion och performancekonstens osäkrade ”nu”.
Det som först liknar ett spontant zoomsamtal där Soleimanpour visar upp sitt hem i Berlin med livekameran, utvecklas till en intrikat spegelsal för minnen. Saker som han i förbifarten visat för Röse och publiken – passet, fotona, mattan – återkommer och får en fördjupad roll. Dörren som nyss gick till köket kan plötsligt leda till ett iranskt förhörsrum eller ett snölandskap där han får scooterskjuts till ett skjul där hans far dyker upp på en gammal tjock-tv. Det blir en drömsk föreställning utan hem, eller med ett hem just i sambanden – mellan frånvaro och närvaro, mellan ting och minne, mellan stjärnorna i de galaxer som rinner över skärmarna och de som blinkar i den persiska mattan. Det är en teater vars mediala form provocerats fram av statslöshet, men i gengäld (sedan 2024) funnit plats hos en jättepublik.
Min kväll avslutas på Orionteatern med den sydafrikanska föreställningen ”Dark Noon”, signerad Nhlanhla Mahlangu och Ture Biering. Här handlar det om att vränga nationen USA:s romantiserade historieskrivning ut-och-in. Med hejdlös trashburlesk lekfullhet förmedlas en allvarlig pastisch på den amerikanska västerns nybyggarhistoria, från européernas ankomst, till ”vilda västerns” assimilering i östkustens ”civilisation”. Med puderpuffar fixar de svarta skådespelarna varsitt slarvigt ”white face”, varefter mötet med urinvånarna med en timewarp avgörs i en rafflande amerikansk fotbollsmatch. The Settlers förlorar stort mot The Natives, men löser det hela med några välriktade pistolskott. Så fortsätter det – nästan varje ”kapitel” i historien avslutas med skott och död, och skådespelarna får instruktioner att bryta och ställa om.
Under tiden byggs en hel cowboystad upp på scengolvets röda jord, med kyrka, coca cola-försäljare, bank och bordeller. Publiken bjuds upp till linedance eller blir instängda i ”reservat” med urinvånarna – som visst vägrade dö. Under strafftiden kan de, och vi alla, fråga oss vad historieskrivning är, vad speglingen mellan sydafrikanska och amerikanska urinvånare säger, och vad myten om ”the land of the free” egentligen har för grund.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
